Symbolik i kubik (försöker lätta upp lite bara, okej?)

(… jag lovar, inga fler rimmande rubriker i framtiden…)

Jag sov nästan ingenting i natt. Tankarna rullade omkring i huvudet. Oro uppblandad med ilska, ångest, sorg, förnedring och tomhet.

När tidningen kom in genom brevinkastet gav jag upp. Sen måste jag ha somnat för jag vaknade av telefonlarmet och låg en stund mellan drömvärlden och det som visade sig vara verkligheten. På riktigt.

Och jag hade drömt. Som vanligt drar min hjärna på nåt riktigt symboliskt för att jag ska haja. Ibland får jag för mig att min egen hjärna tycker att jag är dum i hela huvudet.

Jag drömde att vi skulle åka på konferens med jobbet som jag inte har längre. Vi åkte buss och stannade vid ett hotell, helt byggt i glas. Väskorna bars in till lobbyn. Stämningen var uppsluppen, alla skrattade och pratade. Förväntan. Min chef hälsade och var väldigt vänlig. När vi skulle checka in kunde jag inte hitta min väska bland alla väskor som stod vid receptionen. Så jag gick ut till bussen för att se om den var kvar. Men bussen var borta och parkeringen öde. Jag såg mig omkring, och där borta, uppe på en höjd såg jag min väska! Jag började gå och när jag kom närmare såg jag att det inte var en höjd. Det var en soptipp. Längst där uppe stod min väska. Den hade blivit skadad och några av mina kläder hade ramlat ut. Jag klättrade upp på högen och blev stående. Jag tittade ner mot hotellet och ljuset där inne var så varmt. Gult. Jag såg kollegorna. Vissa tydligare än andra. Deras ansikten stod ut ur mängden på nåt konstigt sätt och jag borde inte ens ha sett dem så tydligt från det avståndet. Men det gjorde jag. Och sen tog nåt filmiskt över och jag såg mig själv plötsligt, utifrån. Kameran rörde sig bort från bilden, uppåt. Sen stannade den.

Sen vaknade jag. Med en häl precis vid kinden. En liten arm runt min och små nästäppta andetag invid örat. Och då kom tårarna. De rann så stilla. 

För jag förstod att det var sant. Att jag står på den där soptippen.

Och nej, jag är inte uppgiven, det kommer bli bra, jag vet det. Jag känner bara en sån enorm sorg. Idag gör jag det och det är min rätt att göra det.

När jag hade lämnat barnen gick jag ner till Årstaviken. Musiken. Gråten. Promenaden. Sömnlösheten. Illamåendet. Har jag inte gjort det här förr? Är det inte väldigt bekant att gå runt här bland höstlöven och inte veta ett skit om nåt? Har jag inte redan varit här?

Jo. Det har jag. Och jag vill inte hit igen. Jag vill inte. Vill INTE. När ska jag få vila? Jag vill vila. Jag är så in i döden trött.

Och jag som precis gått och funderat över ett nytt namn på bloggen. Nej. Det får stå kvar ett tag till.

Men inte så länge.

14 reaktioner på ”Symbolik i kubik (försöker lätta upp lite bara, okej?)

  1. Får tårar i ögonen när jag läser. Fan va arg jag är, hur kan man få göra så här! Men jag vet att du kommer fixa det här, du är grym, glöm inte det!
    O du, ta en annan tur på promenaden!
    Massor av kramar!

  2. Fina Sara F. Usch. Saknar ditt skratt (det hördes väldigt bra från köket till mitt skrivbord). Och du har givetvis rätt. Jag tar en annan väg nästa gång. En ny väg. En bra väg. Och det kanske händer nåt väldigt otroligt på just den vägen.

  3. Du ska inte behöva sakna mitt skratt, det ska vi se till:-)
    O jag är övertygad om att det kommer hända nåt otroligt på den nya vägen!

  4. Jag kan inte annat än att beundra dig och din styrka, Frida. Din styrka att, mitt uppe i värsta krisen, kunna analysera och få ur dig skiten med hjälp av ditt fenomenala skrivande. Det är så jäkla starkt. Och skitbra skrivet, som vanligt. Det är DET du ska göra ju! Det är nu det vänder! Kärlek, kärlek, kärlek och all möjlig support till dig!

  5. Fantastiskt tråkigt, Frida. Vi är flera som är helt ställda över denna obegripliga dumhet. Men företaget är absolut inte något att ödsla tårar på. Möjligen lite helig vrede. Och som sagt – låt aldrig dom jävlarna ta dig. Aldrig.

  6. Du har helt klart fått din beskärda del av livets knytnävsslag… Jag är en sån där som tror på att allt har en mening och att det som kommer ut ur andra änden alltid för något bra med sig. Erfarenhet får man inte av något man upplevt, utan av vad man gjort av det man upplevt. Något konstig mening men du förstår nog vad jag menar.. Var det förresten du som sa det? Hur som helst är jag helt övertygad om att detta kommer att bli en bra erfarenhet för dig. Som en Klo(k) kille vi båda känner sa, så är det först när man nuddat botten som man kan börja ta sig upp. Ser fram emot nästa bloggnamn ”The botten is nådd!” Kram M

  7. Wthwthf?!?!
    Hur mycket skit ska en enskild person stå ut med under 1 år ÄVEN om mycket bra har kommit ur det också? Var 17 har du jobbat någonstan? Obs, endast retorisk fråga.

    Du verkar obeveklig men jag förstår verkligen att du behöver vila, du med.
    Kom ut hel på andra sidan igen bara!

    Tankar till dig, kram.

  8. Miran: tack. Du är så klok. Pi; ja, det är humoristiskt nästan. Men chocken har börjat lägga sig och jag tänker fortsätta nu. Än så länge står jag inte på bar backe, har en schysst deal vilket jag är tacksam för. Men ändå. Oron för framtiden kommer och går. Erfarenheter säger mig dock tt mycket kan hända, allt är föränderligt. Hoppas du/ni mår bra… 🙂 DET är viktiga saker. Det här är inget jämfört med det!

  9. Kalle; Kärlek! Du är den person som fick mig att vända på dagar i höstas. Jag är dig evigt tacksam. Rock on! Och nej, jävlarna kan ta sig i arslet.

  10. Kan nog inte komma på något att skriva som jag inte redan har sagt. Men du vet hur vi känner. Berövade på en familjemedlem. Det känns tomt. Och tungt. Och helt jävla obegripligt.

  11. Älskade Anna. Jag vet hur ni känner. Och ni vet hur jag känner. Men all förändring medför nåt positivt när ångesten har släppt. Klämkäckt, I know. Egentligen vill jag skrika högt, men barnen har precis somnat.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *