För er som inte redan visste…

Nu har jag fått okej från inblandade, så nu kommer ett klargörande om M. Typ. Vem han är. Varför det gått så fort, fast ändå så snigellångsamt.

Jag känner honom. Sen länge. Jag är nu en av de där som man pratar om och som man förundras över. En av dem man är jävligt skeptisk till och vars känslor man har svårt att ta på allvar. En sån som man, i sin perfekta kärnfamilj (jag var där, jag vet vad jag pratar om), dissekerar i sitt Årstakök. Jag är skvallret.

Och jag skrattar hela vägen.

Min exman och M’s exfru pluggade ihop och vi började umgås. Parmiddagar. Vi trivdes ihop, jag hade skitkul. Jag och M’s exfru, vi kan kalla henne S, blev gravida ungefär samtidigt. Vi delade graviditeterna och tiden efteråt, med allt var det innebar. Vi kom varandra närmare och närmare och blev vänner, vad jag kände det som (kan bara tala för mig själv här), för livet.

Åren gick. S och M blev gravida igen. Vi fortsatte hänga. Som par. Som vänner. Jag blev gravid igen. Vi fortsatte. Vi träffades regelbundet, även om det blev glesare mellan gångerna och alla hade sina almanackor.

Och så blev det ovanligt glest och mindre angeläget att få ihop det. Men S och jag fortsatte att ses, lite mer sällan nu. Men vi hördes. Pratade. Lunchade. Sen skilde sig S och M som det andra nära paret i bekantskapskretsen på kort tid. Jag blev berördare än jag ville erkänna och visste inte hur jag skulle reagera. Vad säger man? Skilja sig. Är inte det lite drastiskt? Men jag förstod att det var ett taget beslut. (Och kanske var det så att jag här nånstans själv började ifrågasätta ett och annat. Det kan vara en efterkonstruktion, men faktum är att skilsmässor ger ringar på umgängeskretsvattnet.)

Sen gick det bara några månader och jag gick samma väg. Helvetshösten (let’s call it HH, why don’t we?). Jag träffade S och pratade samma dag som det var ett faktum, dagen D, dagen när David verkligen bestämt sig. Det var i S jag hittade styrkan när jag var på väg att träffa David vid Djugårdsbron den där ödesmättade dagen när allt blev på riktigt. Det var S som kramade mig då. Det var hon som förstod allting den dagen.

Veckorna gick. S är klok. Hon sa ”Du borde prata med M. Han vet vad du går igenom. Han är bra att prata med”.

Hur som helst. Utan att gå in på varenda fucking detalj så träffade jag M. För att prata.

Och vi pratade. Och pratade. Och kunde inte sluta. Vi pratar fortfarande. Kanske inte så mycket om samma saker som då, i vintras. I våras. I somras. Men vi pratar. Och gör en hel massa annat som vi aldrig trodde att vi skulle göra. Det gick långsamt, jag är en slow starter. Han lyssnade. Och väntade på god knows what. Kanske på att ett freak skulle bli lite less freaky. Kanske på inget. Kanske på mig. För han kanske såg mig där, bakom kaoskarusellen som inte slutade snurra, inte förrän efter sommaren kunde jag kliva av. Jävligt groggy.

Och jag är så glad att han stod ut. För det är ungefär det som det handlar om. Jag var inte så enkel kan vi säga, för att inte underdriva.

Och jag och S. Vad hände? Det hände väldigt lite egentligen. Och samtidigt väldigt mycket. Hon inte bara accepterade vår relation, hon är glad för vår skull. Det är väl kanske det enda i den här storyn som gör den mindre såpabetonad. I en såpa hade jag varit giftmördad vid det här laget. Eller, nej, det kanske vore mer åt deckarhållet förresten.

Anyways. När jag läser igenom det här inser jag varför jag inte kollar så mycket på teve längre. Jag har varken tid eller behov.

Jag är min egen vandrande teveserie. En HBO-producerad kvalitetsserie.

Och det är bara säsong 1.

2 reaktioner på ”För er som inte redan visste…

  1. Ping: Tweets that mention Konsten att överleva » För er som inte redan visste€¦ -- Topsy.com

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *