Vad jag inte är

Om man genomgår den största förändringen i sitt liv sen man lärde sig gå, kommer naturligt ett behov av att omdefiniera sig själv.

Idag på morgonens promenad fick jag en insikt. Det var ett tag sen nu, de duggade tätt i våras men har fått stå tillbaka för en vanlig hederlig vardagsnivå. Herregud. Det får ju vara lite paus i den inre utvecklingen då och då. 

Insikten kan formuleras typ; Att definiera vem man är handlar väldigt mycket om att se vad man INTE är. Längre.

Det kanske är jag som är seg i utvecklingen, men faktum kvarstå, jag går runt och tror att jag är massa saker som jag var för fem, tio, tjugo, trettio år sen. Släpar runt på massa egenskaper som jag sen länge egentligen släppt. Om man tror att man är en bekymmersfri typ är det ganska jobbigt när man hela tiden känner av motsatsen. Därför måste vissa sidor – eller snarare förväntningen på existensen av vissa sidor – avvecklas.

Först finns de uppenbara sakerna. Jag är inte gift. Jag är inte sambo. Jag lever inte i en fyrsamhet längre. Och nu senast – jag är inte anställd. (Just det ja. Jag glömmer det lite då och då).

Sen det lite mer subtila som mest märks inuti. Jag är ingen fegis längre. Jag är inte oerfaren och żbernaiv. Jag är inte fri från svarta hål och ångest, jag är inte glad hela jävla tiden (det var jag inte förut heller, men jag trodde att jag skulle vara det). Jag är inte rädd för att dö. Jag är inte en person som anpassar sig längre. Jag är inte konstant arg. Jag är inte konstant frustrerad. Jag är inte fullt lika pryd längre. Inte lika stressad över skitgrejer. Jag är inte lika inskränkt. Jag har inte lika många förutfattade meningar om medmänniskor, är inte lika trångsynt. Jag är inte lika uppstyrd, inte lika rädd för oväntade händelser. Jag är inte rädd för att inte veta nånting alls om framtiden. Är inte alls brydd om vad andra tycker och tänker om mig (nästan, där blir man säkert aldrig helt fri).

Allt det här och lite till har jag slutat med. Inte medvetet, det har bara hänt.

Och just nu går det inte en dag utan att jag tackar det senaste året för vilken människa jag blivit. Jag känner mig som en annan person på så många sätt.

Det ska jag försöka komma ihåg när nästa livskris kommer.

Det blir bättre. Och sen blir det skitbra.

2 reaktioner på ”Vad jag inte är

  1. Hm, intressant. Det här måste vi prata om nästa gång vi ses. Eller så kommenterar jag igen här när jag har kommit lite mer ikapp mina egna tankar.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *