Från P1 till P3

Tisdag. Klockring. Snooze. Sova. Klockring. Snooze. Sova. Klockring. Snooze. Sova lite. Komma till insikt. Kasta sig upp. Hitta duschen. Använda den.

Sen kan man höja blicken och se det stickande tisdagsljuset i ögonen. Innan ”Ska du ha leverpastej eller korv?” ”Mżsli eller Corn Flakes?” ”Sitt ner och ät din frulle, PLEASE!”-rejset börjar görs två saker: 1. Kaffevatten. 2. Morgonpasset i P3.

Mina morgonfriends.

När jag var som mest tragisk i tillflyktslägenheten på Nybrogatan för ett år sen, och kämpade med skilsmässodämonerna dygnet runt, hade jag en fast punkt i Morgonpasset. Martina, Kodjo och Hanna var min lilla morgonfamilj när jag inte hade den som jag var van vid. Jag blev trygg av deras röster och när de snackade skit så kändes det som att jag fick vara med. Det ploppade lite inuti mig, mitt allt det svarta. Fan. Det finns ju nåt där på andra sidan. Det var stort för en som gick på insomningstabletter.

I programmet imorse hörde jag (bortom barnens inbördeskrig om den sista artificiella jordgubbsyoghurten i kylen) någon som hade mailat in och beklagat sig över Morgonpasset i sin blogg. Nån som var arg på nåt. Nån var arg på nåt som gör mig så tvärtom.

Så jag började jag tänka på den fina symboliska innebörden som det där radioprogrammet fått för mig. Hur jag, marinerad i P1, lämnade ett sorts ospännande och osexigt P1-äktenskap. Vaknade ensam till en oviss framtid som höll på att äta upp mig, på ett främmande Östermalm, i ett nytt liv. Jag var vilsnare då än jag någonsin var som tonåring.

Långsamt hittade jag tillbaka till prylar i mig själv som jag täckt över mer och mer för varje år. Vecka för vecka började jag gå i motsatt riktning. Såg hur lagren av anpassning lyftes bort undan för undan. Musiken. Skrattet. Life. Allt blev synligt igen. Jag tror kanske att jag blev synlig igen.

Och så en dag slog jag om bara. Bytte kanal och började dagen med ett garv och en välriktad käftsmäll istället för monotona och pretentiösa ”Tankar för dagen”. Jag slog om för jag hade egna – jävligt insiktsfulla tankar – varje dag. Jag hade blivit P3.

Metamorfos. Jag var P1. Sen blev jag  P3. Igen. Jag blev skratt. Musik. Life. Passion. Jag hittade humorn igen. Så hemskt borttappad.

Det är ett år sen och jag trivs i mitt P3-liv.

Tack Morgonpasset för det. Vi hörs imorgon bitti.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *