Dået hälsar på

Allt gick bra. De kom hem, alla tre. Safe. Och vi är ett par stycken som andas ut med eftertryck. Sms:et som kom strax före 06.00 imorse var lite som en injektion av något olagligt för direkt efteråt spred sig nån slags tillfredsställelse, ett lugn – i hela kroppen.

Jag tog en inspirerande morgonskrivfika med min skrivpolare på Rival. Nu jävlar. Vi har gemensamma grejer på gång och tycker att vi är skitbra. När jag gick därifrån var jag hög på alltmöjligt. Koffein, idéer, inspiration, love. Hela skiten och en jordgubbssmoothie.

Och så var jag på väg till M. De sju minuterna jag var tvungen att vänta på rätt linje kändes som längre än de två veckor han varit borta. Hjärtat slog så hårt. Och det var så många stationer.

När jag hade åkt några av dem, såg jag något som påminde mig starkt om vart jag var på väg och varför. Snett framför mig på en fyra lite längre bort satt en tjej lutad mot T-banefönstret. Hon stirrade ut genom rutan medan tårarna rann. Hon torkade regelbundet bort snoret med jackärmen. Hon var yngre än jag, men inte särskilt mycket.

Men… är det inte… no… can’t be! Me? Tänkte jag. Det var som att se sig själv för ett år sen. Jag satt precis likadant på olika färdmedel runtom i stan. Och jag hade sån stor lust att gå fram och hålla om henne och säga att det ordnar sig. Att det blir bättre. Att det vänder fast man inte vet när och hur det sker. Att det värsta kan bli det bästa.

Men jag gjorde inte det. Mycket för att det hade varit skitbisarrt, jag kände henne ju inte. Men också för att jag vet hur jag tänkte om alla som glodde på min rinnande mascara och tänkte ”Den stackaren…”. (Eller vad vet jag, kanske bara egentligen: ”Varför köper hon inte vattenfast om hon ska åka runt i offentligheten och grina?”). Jag ville ge dem en spark i skrevet och det ville säkert tjejen vid fönstret också. Jag ville att hon skulle få ha sin sorg ifred. Den är hennes.

Så på nåt vis möttes dået och nuet i en märklig symbios. Dåets förtvivlan konfronterades med nuets fjärilar i magen. Ett besynnerligt möte som fick mig att gå ännu fortare hem till M.

För jag insåg, med total skärpa, hur långt jag åkt på bussar och T-banor för att komma hit, där jag är nu.

Framme. Sista biten gick jag. Och tog en hiss. Upp. Uppåt.

Sen stod han där.

Han är hemma. Mitt älskade M.

2 reaktioner på ”Dået hälsar på

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *