Sunday perfection

(Rubben på det här inlägget tackar jag en väldigt fin vän för. Återanvänder en del av hennes strandpoesi.)

Lämnade barnen till sin pappa igår vid lunch. Det mest slående varje gång är tystnaden efteråt. Skön och plågsam på samma gång.

Men det här gången blev det inte lika tyst. Tack vare M.

Vi åkte hem till honom, handlade, lagade mat, såg film och satt klistrade ihop på soffan. När han somnat satt jag och skrev tills jag insåg mina begränsningar (hamnade i en text om Davids och min familjeterapi… ett outtömligt ämne som uppenbarligen inte gick att slita sig ifrån).

Nu är klockan snart 15.30 och vi har inte gått upp än. Det finns liksom ingen direkt anledning just den här dagen.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *