Nu är jag på andra sidan. På andra sidan av Wennergren Center och utsikten från tjugonde våningen över ett disigt Stockholm i hällregn. På andra sidan av Kent. Coaching Kent. Duke of Kent.

Kent var en hyvens kille. Rolig. Och han skrev på sin whiteboard jättebra. Olika färger och staplar och ord som Potential, Personlighet, Fundament. Och jag fick lära mig ett nytt ord, inte varje dag. Pseudokompetens. “Du kan googla det”, tyckte han. (Jag gjorde det nu och första träffen hade rubriken “Borderline – en sjuk diagnos?…”).

Jag fick berätta om min situation, han visste inget alls om min story. Efter en stund sa han “Frida. Det där är ett sjukt företag.” och gjorde en gest med armen som innebar “bort med det, nu kör vi framåt”.

Här nånstans började jag gilla Kent.

Han lyssnade. Och hörde vad jag sa. Oslagbar kombo faktiskt. Jag pratade och pratade och berättade till slut om mitt besök på Arbetsfuckingförmedlingen. Vid det här laget var jag rätt uppe i varv och hade lite svårt att sitta still med ett kroppsspråk värdigt den Sicilianska maffian. Kent skrek till mitt i dialogen. “Bra! Du svär! Du är förbannad! DÄR har du en affärsidé. Allt som innehåller svordomar är en affärsidé.”.

Och jag tänkte oj, Kent. Ett imperium kanske vore nåt för mig att starta. Innan jag gick tog han mig i handen och sa “Vi hörs då. Och du… skriv… du kan ju det, du har ett språk, det är värt mycket. Du har en egen penna som inte är som någon annans.”

Sen gick jag därifrån och tog mig in mot city. I rulltrappan upp från Östermalms T-banan mötte jag en ström av människor som lever i den här stan. Mot mig kom hundratals, tusentals, miljontals timmar av liv som levs, dag ut och dag in. Vad är alla dessa timmar fyllda av? Vad är allas drivkraft? Vart ska alla? Vad gör de med sina timmar som de fått?

Jag vet i alla fall vad jag ska göra med mina. Någonting meningsfullt.

Köp Efter Morris här:
Prenumerera på nyhetsbrevet: