Saker man kommer på

Spenderar delar av mina dagar på olika caféer. Upplägget är; skriva bok barnfria veckor, söka jobb barnveckor. Ty jag har upptäckt att jag skriver dåligt när jag har tider att passa. Och jag söker jobb effektivare när jag känner mig busy. Win, win.

Nuvarande kapitel går under arbetsnamnet ”Love_chapter_x”. Larvigt, jag vet. Men va fan. Det är bara en fil.

Och det är bra för hjärnan det här. Sitter egentligen mest bara och dokumenterar men när man skriver bakåt så kommer man framåt, märker jag. Och jag tänker på oron för att tappa sin frihet i en relation. Eller, den oron hade jag i alla fall i somras. Det var ett jävla tjat om att jag ville känna mig fri efter en fjortonårig relation och yadda yadda. Fri att göra vaddå? Fri på vilket sätt? Vad menade jag?

Så sitter jag här och inser att det inte är så det funkar. Ensam är inte fri. Ensam är fast i något annat, sig själv på nåt vis. För alla söker någon, eller nästan alla. Alla jag känner i alla fall. Även om man inte nödvändigtvis vill leva i en relation. Man är inte fri någonsin i den jakten, man är kanske till och med helt besatt av att träffa den perfekta människan som inte finns.

Och när jag kollar bakåt på min frihetsfascism så känns det lite märkligt att den fick så stort utrymme då. För nu är M den som verkligen får mig att känna mig fri. Han är den som får mig att våga göra massa saker och tro på en massa saker som jag aldrig hade vågat göra om jag varit ensam och trapped i bara mig själv. Jag är en otroligt annoying och enkelspårig person när jag resonerar med mig själv, min inre osympatiska version – Kravhäxan. Frihetens raka motsats kanske man skulle kunna säga. 

Ja. Det var egentligen bara det.

10 reaktioner på ”Saker man kommer på

  1. Ja, det här har jag också tänkt mycket på. Jag tycker att hela tanken är felaktig. Ingen är någonsin helt fri. Som du säger – fri från vadå? Man har alltid relationer och beroenden. Om inte annat måste man äta, dricka och sova och de behoven styr ju också tillvaron. Jag tänker att man måste välja. Man får bestämma sig för vilka delar i ens liv som känns mest förtryckande, hindrade och negativa och sen får man jobba på att göra sig fri just från dem. Det kan ju vara så att vissa beteenden i ett förhållande är destruktiva. Då kan man väl jobba just på de beteendena, i stället för att hoppa över hela kärleksbiten? Och det är inte heller en process som man går igenom en gång för alla, utan mer som en cykel, tänker jag mig.

  2. Kärt barn har många namn. Jag har sakta men säkert kommit på en sak gällande mitt utrymme i livet och i min familj, kanske man kan kalla det frihet. Och det är mitt något konstiga motstånd mot att fatta beslut gällande mig själv, beslut som jag vet är bra för mig. Jag har haft svårt för att tänka och handla enligt ”det här väljer jag att göra eftersom jag känner att det är viktigt för mig”. Det kan handla om en så enkel sak som att kissa när jag känner mig kissnödig. Någon annan kan inte ge mig den friheten. Jag måste först uttrycka mitt behov för mig själv för att kunna ta tag i det.

  3. Ulrika; jag tror gränssättningen runt sig själv är minst lika viktigt som alla de gränser man försöker skapa för barnen. De flesta gränser tror jag är dödande, men den runt sig själv visar barnen att deras integritet är viktig också. De gör som man gör, inte som man säger anyway. En liten individ som har makten över sitt eget jag tror jag blir en mer harmonisk människa än en som är stoppad av gränser. Yadda, yadda…. dags för ett glas vin ihop snart kanske?

  4. Men ibland är det inte hjärnan som kommer på saker åt en, utan ryggradskänslan…. eller vad man ska kalla det. Som Ulrika skrev här tidigare, om svårigheten att fatta beslut gällande en själv, som man vet är bra för en… Det där är något jag bara känner igen allt för väl. Men så, plötsligt, nån enstaka gång, som om nån slags polett äntligen har trillat ner, gör jag något som faktiskt ÄR bra för MIG – utan att jag som vanligt först och främst har stämt av med omgivningen om just detta något som är bra för mig också är bra för de andra/den andre. Och när det väl är gjort har jag inte en susning om hur det gick till, för det var sannerligen inte genomtänkt eller ens reflekterat över. Utan, först efteråt kan jag se att jag faktiskt handlade som jag handlade av omsorg om mig själv. Ett lucky mistake eller håller jag i själva verket på att bli vuxen?
    För min del är det viktigt att vara självständig, men det är inte samma sak som att vara ensam.

  5. Urf ja – de små barnen också. Jag är nog ofta rätt tråkig förälder som får nervbryt på deras utsvävningar titt som tätt. Men jag tror att om jag sköter mina egna gränser är det inte lika intressant att passa på deras. En otroligt störande egenskap/känsla jag kommit på hos mig själv är att jag kan känna i hela mig själv att jag behöver och vill något. Och min nyfunna insikt säger mig att jag både kan och bör. Men vad gör jag – nån jävla martyrhjärna slår på och jag gör det inte för att…ja inte vet jag, för att jag ska få tycka synd om mig själv. Inget sympatiskt drag och jag blir knappast så lätt att leva med heller. Jo det behövs ett glas vin här känner jag 🙂 Sara och Maria också? 🙂 Fin sista mening där Maria!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *