Spenderar delar av mina dagar på olika caféer. Upplägget är; skriva bok barnfria veckor, söka jobb barnveckor. Ty jag har upptäckt att jag skriver dåligt när jag har tider att passa. Och jag söker jobb effektivare när jag känner mig busy. Win, win.

Nuvarande kapitel går under arbetsnamnet “Love_chapter_x”. Larvigt, jag vet. Men va fan. Det är bara en fil.

Och det är bra för hjärnan det här. Sitter egentligen mest bara och dokumenterar men när man skriver bakåt så kommer man framåt, märker jag. Och jag tänker på oron för att tappa sin frihet i en relation. Eller, den oron hade jag i alla fall i somras. Det var ett jävla tjat om att jag ville känna mig fri efter en fjortonårig relation och yadda yadda. Fri att göra vaddå? Fri på vilket sätt? Vad menade jag?

Så sitter jag här och inser att det inte är så det funkar. Ensam är inte fri. Ensam är fast i något annat, sig själv på nåt vis. För alla söker någon, eller nästan alla. Alla jag känner i alla fall. Även om man inte nödvändigtvis vill leva i en relation. Man är inte fri någonsin i den jakten, man är kanske till och med helt besatt av att träffa den perfekta människan som inte finns.

Och när jag kollar bakåt på min frihetsfascism så känns det lite märkligt att den fick så stort utrymme då. För nu är M den som verkligen får mig att känna mig fri. Han är den som får mig att våga göra massa saker och tro på en massa saker som jag aldrig hade vågat göra om jag varit ensam och trapped i bara mig själv. Jag är en otroligt annoying och enkelspårig person när jag resonerar med mig själv, min inre osympatiska version – Kravhäxan. Frihetens raka motsats kanske man skulle kunna säga. 

Ja. Det var egentligen bara det.

Köp Efter Morris här:

Prenumerera på nyhetsbrevet: