3.967 vs 88

Nästan 4.000 gick bilreparationen på. Jag får lite illamåendesköljningar, men man kan liksom inte bara skita i att fixa bromsarna. Det känns som en vital del av bilens hela sammansättning. Jag använder bromsarna varje gång jag kör.

Jag hade 88 spänn på VISA-kontot imorse, men efter en liten länsning på andra konton så fick jag ihop det.  Sen ringde pappa och han hjälper mig med kostnaden. När vi lagt på fick jag nästan nån slags lättnadsgråtattack. Fina pappa. Jag är inte så säker på att jag någonsin vill växa upp. Måste man det?

Nu sitter jag och bara väntar på att få gå till dagis och se den där genomleriga gröna overallkorven springa mot mig. Sen vidare till skolan och möta en blondie som först kommer att låtsas som att min existens på jorden är fullständigt överflödig, men som efter en stund inte kommer kunna släppa min hand.

Väntar. Och väntar. Och väntar.

Nej. Nu går jag.

3 reaktioner på ”3.967 vs 88

  1. Jag tror inte att man behöver klara allt själv hela tiden,trots att man blivit vuxen. En del av att ”växa upp” innebär kanske att våga ta emot hjälp av andra när det kniper. ”Kan själv” börjar vi ju säga när vi är ganska små, typ som tvååringar. Och sen sitter det i.

    Gotta dig åt din fina familj Frida. Och åt bilen som snart är hel.

    Förresten, du ska inte till IKEA någon dag?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *