Jag får DN bara på helgerna nu, men jag hinner knappt läsa den ändå. Idag lyckades jag bläddra, via Johanna Koljonens viktiga upprop om påtvingat sex (följde hela upptakten på Twitter härom kvällen – det GÅR att göra skillnad), till debattsidan. Det är sällan nåt berör mig nuförtiden eftersom det bara tuggas om samma skit gång på gång. Cirkelresonemang. Men så dimper det ner några idioter som gör att jag blir helt mållös. Rufus undrade just varför jag gick omkring och drack kaffe och inte satt ner som vanligt.

– Därför… min son… för att… jag är så JÄVLA arg!

Fyra MÄN skriver om dataspelsvåldet som minskar ungas förmåga till empati. Med unga menas underförstått unga killar. Ingen forskning bedrivs på samma sätt på tjejer (ingen forskning bedrivs för övrigt på samma sätt på det kvinnliga släktet överhuvudtaget). Dessutom spelar killar mer överhuvudtaget, och våldsspel i synnerhet. Tjejerna får ägna sig åt uppbygglig verksamhet i sina spel – planera familj, bygga sociala närverk och vårda nåt husdjur eller få en blomma att leva så länge som möjligt. Dör den har hon misslyckats. I de andra spelen, de som killarna främst spelar, är det snarare ett misslyckande om någon överlever.

Så fyra FORSKARMÄN presenterar lite siffror på hur det VERKLIGEN är. De kommer fram till exakt samma sak som forskare kom fram till på 80-talet – det är videons fel. Nu är det dataspelens fel. De pratar om pannlobernas utveckling och de “påvisar” en hel jävla massa saker som att vår förmåga att resonera i moraliska termer försvinner när vi spelar. Hotbilden är glasklar – “Se upp! Det kan vara ditt barn som blir massmördare nästa gång… håll dem på mattan. Or else…”.

Och håll med om att det vore ju synd om vi tappar den högt stående moralen som råder i samhället i övrigt. Den som alla i de fyra FORSKARMÄNNENS ålder representerar. Det vore totalt förfall. De som, i alla lägen, föregår med så gott exempel.

Om man på fullaste allvar- 2010 – vill hänvisa ett samhälles moraliska och etiska förfall till dataspel. Om man på fullaste allvar tror att det är så enkelt. Om man tror mer på att våldet föds där, än hos sonen till pappan i Julians skolkapprum som rycker tag i sitt barns arm och väser “Men är du helt jävla dum i huvudet!”. Om man hellre lägger pengar på den här typen av forskning än att hålla fritidsgårdarna och samtalen öppna för kids som inte har så bra grund att stå på. Då vetefan.

Tacka vet jag förr i tiden. Tacka vet jag penalismen på Solbacka. Tacka vet jag lite stryk som aldrig skadat någon. Tacka vet jag barnen och barnbarnen och barnbarnsbarnen till de som slog. Och som fortsätter att slå. Det är inte människans fel. Det är dataspelens.

Det har alltid varit dataspelen.

Köp Efter Morris här:

Prenumerera på nyhetsbrevet: