Vi skulle ju bara till Skarpnäck en sväng…

Jag fick barnen idag igen. De ska vara hos mig över långhelgen, sen är vi tillbaka i normalt läge igen med vanliga varannanveckor. Så vi skulle åka ut till vännernas nya radhus i Skarpnäck och fika lite, tänkte jag.

Redan i Årsta borde jag sett varningstecken hopa sig i snön. Bussen kom inte ut från hållplatsen, den stod och slirade i en evighet och vi fick hoppa av och ta nästa. På Gullmars hittade vi hållplatsen till bussen som skulle gå direkt till destinationen. Längst bort. Naturligtvis. Bussen gick inte den tid som SL’s webbsida sa och vi gick ner för att ta T-banan. Som inte gick. Upp till ersättningsbussen. Som aldrig kom. Barnen fryser och vill inte vara med. Några telefonsamtal senare och runtspringande i slasket på Gullmars sitter vi till slut på en buss i alla fall.

Vi åker en kvart. Jag pratar med kvinnan på sätet bredvid och får bekräftat att det är rätt buss. Bra. Rufus somnar och väger 36 kilo istället för 18. Bussen åker och vår hållplats dyker upp på displayen. Jag plingar och bussen åker. Kvinnan bredvid mig rusar fram till chauffören.

– Men åker du inte fel nu?

– Nej, jag sa ju att jag inte stannar vid Skarpnäcks Gård, snäser han otrevligt. Jag åker upp på motorvägen mot Tyresö nu.

Jag kopplar rätt fort. Inom nån minut kan jag vara på väg åt helvete med ett sovande barn och ett som sitter med mössan nerdragen och sjunger Star Wars-låtar. Tyresö? I vilken provins ligger det? Är Tyresö med i EU?

Chauffören stannar, men vägrar att öppna dörrarna för att SL ”redan informerat er om att den här linjen inte stannar just där idag”. Innan jag själv hinner fatta nåt står jag upp i mittgången med Rufus hängande över axeln och det är tydligen min röst som låter.

– Du, nu öppnar du dörrarna! Jag står här med en sovande unge och om du kör upp på den där motorvägen utan att ha släppt av mig så kommer du ångra det jävligt mycket kan jag säga. Jag har aldrig åkt på den här linjen och du kan förihelvete inte förvänta dig att jag ska veta exakt vilka hållplatser som är inställda just idag. Öppna dörren jag tänker kliva av här!

Han skäller tillbaka. Men öppnar dörrarna.

Och jag har ingen aning om var jag är eller vart jag ska. Men jag blir lotsad till en hållplats, ringer Johanna som lokaliserar mig och berättar i vilken riktning jag ska gå. Jag pulsar genom tredecimeterssnön med Rufus över axeln och Julian sicksackande framför mina fötter.

– Det var bra, mamma, att du fick bussen att stanna tycker jag.

– Vet du vad han var? Han var en jävla idiot.

– Så får man inte säga, mamma.

– Jo. Det får man. Om det är sant. Och det är sant.

Sen ser jag räddningen. Johanna möter upp oss med en pulka och vi travar tillsammans den sista biten med Rufus på släp.

Årsta – Skarpnäck, drygt två timmar. Men det var värt det. Jag kan forcera även SL för ett bra och filosofiskt samtal med vänner jag saknat.

Vi tog taxi hem.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *