Att satsa lite av sig själv

Vi läste vampyrbok ikväll. Det föregicks av en djup diskussion kring rädsla och vad man kan stå ut med för att få uppleva något som är lite utöver det gamla vanliga.

– Jag kunde inte sova när vi läste den här sist. Jag blev rädd.

– Okej. Men vill du läsa nåt annat då?

– Neeej…. jag tror inte det… eller kanske… eller nej. Jag liksom vill, men jag vill inte. Också. På samma gång.

Jag funderade. Hur gör vi det här nu? Fegar ur och tar nån enkel väg? Låtsas som att livet aldrig är läskigt alls? Läser nåt som inte skrämmer. Nåt som inte väcker känslor.

Eller så tar vi en annan riktning. (Och jag själv är ju lite intresserad av vampyrhistoriken, så jag ville gärna läsa just den boken också…)

Vi tog den här vägen: pratade igenom exakt HUR läskigt det var. Pratade om att man måste väga lite saker mot varandra för att få en uppfattning kring om det faktiskt ändå kan vara värt det, även om det kan få lite jobbiga följder. Och vi kom fram till att det är så pass spännande att läsa boken under tiden vi gör det, att det är värt rädslan och hjärnbilderna som dyker upp efteråt. Vi konstaterade, tillsammans, att man måste ge lite för att få tillbaka.

Och lite åsikter om samtiden, när jag ändå håller på.

Är det inte ett väldigt beskyddande these days? Som om det smärtsamma, det läskiga, det farliga inte fanns? Som om total harmoni faktiskt skulle finnas, eller i alla fall som att det är det vi vill uppnå för våra barn. Som om det finns en slutgiltig balans. Som om det är farligt att ha ont i själen. Som att rädsla är något att vara rädd för.

 Om vi lurar dem att tro att livet är så, gör vi dem en stor och obehaglig otjänst. Så tror jag.

Och jag är inte dum. Jag förstår att en vampyrhistoria inte lär honom att tackla sin rädsla för andra stora frågor i världen. I livet.

Eller vänta… Det kanske är precis det det gör?

Det gör ont att leva. Den som säger annat ljuger. Och jag ljuger inte.

I alla fall inte för mina barn.

2 reaktioner på ”Att satsa lite av sig själv

  1. Japp. Beskyddande är det. Vi skyddar barnen från gifter och allehanda faror i den fysiska omgivningen. Skyddar för att vi inte orkar vara med, lära vad som funkar och inte funkar. Vår egen ångest och nedstämdhet känns så främmande och farlig att vi gärna medicinerar och sjukskriver oss så fort vår egen inställning till livet bjuder på motstånd. Jo, jag raljerar lite. Men jag håller med dig :).

  2. Tänk om man hade haft nån som du när man växte upp. Just det här med rädsla funderar jag mycket på. Det var ännu en av de känslor man inte fick känna när jag var liten, allt som var läskigt skulle tas bort. Resultatet blir att man blir rädd för själva rädslan.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *