Det är jag, tydligen. Inte som förr, helt enkelt.

Hon sa det igår, min terapeut. Jag nickar och håller med och känner att det är så. Vår tid, hennes och min, håller på att löpa ut och vi har påbörjat nån slags summering av timmarna jag suttit i hennes svindyra lammullsstol och orerat. Och snytit mig. Och slagit i armstöden. Gestikulerat. Skissat på papper. Och glott ut på fasaden mitt emot och letat ord när de kommit på avvägar.

Jag tror jag går dit en eller två gånger till (tror och tror, jag har fan inte råd med fler besök, that’s it). Sen klarar jag mig själv. Jag har inga barndomstrauman eller tunga bagage att släpa runt på. Det vi ägnat oss åt är regelrätt krishantering och nu ebbar krisen ut, precis som mina terapitimmar.

– Det jag ser nu är en person som under det senaste året, så länge jag känt dig, har genomgått en genuin förändring i grunden.

Även om jag givetvis sett och känt det själv, så känns det ännu mer verkligt och på riktigt när ett proffs säger det. Lite som “Och här har du kvittot, varsågod. Välkommen åter.”

Ja. Jag kanske kommer åter. Någon dag. Någon gång.

Men det är inget jag planerar aktivt. Jag tänkte att pengarna kanske kunde gå till nåt annat.

Gå på krogen, till exempel. Det är ju också en form av terapi. Om man går dit i rätt sällskap.

Köp Efter Morris här:
Prenumerera på nyhetsbrevet: