Kärleken. Ett litet brandtal.

Vi sitter i soffan och planerar morgondagens middagsbjudning. Jobbat ihop hela dagen (eller parallellt, snarare) och ätit en god middag. Tittat på teve och druckit gott vin. Tittat på varandra. Och sett varandra. Och druckit vin.

Då slår det mig, lite grann. Varför är det här så svårt att behålla? Det här. Som är nu. Den här känslan. Det här nya. Måste det vara så att man tappar bort det? Jag har, genom hela mitt forna äktenskap, vägrat se att det händer. Jag har tittat bort och verkligen, på riktigt, trott att det bara är borta för en stund – inte för alltid. Sen kommer det. Snart kommer det. Tillbaka kommer det. Det är bara lite barn som kommit i vägen. Det är en paus. Sen blir det ännu bättre, ännu djupare.

Det hände aldrig. Det var borta.

Och i naivitetens namn; jag fortsätter vägra. Trots allt crap som hänt mig. Trots skiten som kommit rullande. Jag vägrar tamigfan att sluta tro på den sanna, den verkliga, den djupa kärleken. Den som varar. Den som gör att man ser varandra, en dimension som inte går att förklara för utomstående. Den som gör att man alltid är vacker. Den som gör att man aldrig vill sluta tala om hur vacker han här. Hur mycket han tillför mitt liv, hur betydelsefull han är, hur hans egenskaper är unika och hur mycket jag vill ha honom i mitt liv.

Nej. Jag slutar aldrig. Inte med det. För kärleken finns i en helvetes massa former. Men kärnan är densamma; jag vill ha dig för att du är du och ingen annan.

Varför? Varför ska man sluta känna det? Tala om det? Säga det?

Det finns ingen anledning.

Min exman pratade alltid om att man inte skulle säga ”Jag älskar dig” för ofta. Orden blev betydelselösa. Tyckte han.

Jag tror att han har fel. Fetfel, som Julian skulle säga.

Och jag håller med. Det är fan fetfel.

9 reaktioner på ”Kärleken. Ett litet brandtal.

  1. Men vaddå? Som om man säger ”det snöar” och tionde gången man säger det snöar det lite mindre och tjugonde gången inte alls. Eller…? *himlar med ögonen*

  2. Samma sak, eller utväckla. En liten planta kommer med nya blad, de ser lika ut men…vill du inte bara ha fler? I morgon ljusets starka doft, I skymning och fatalt mörker. Det gäller att fånga snöflingorna på tungan när någon säger till dig att det snöar.

  3. Ja. Min övertygelse är att kärlek är en av de få sakere i livet som aldrig kan bli tjatigt. Det kan bara bli mer. Let it snow, let it snow, let it snow.

  4. Nu har jag läst det här inlägget minst tjugo gånger, och du har så jävla rätt. Nu ska jag läsa det igen, bara för att.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *