Jag borde jobba, men jag måste får det här ur systemet innan jag får arbetsro, känner jag.

Igår träffade jag min exmans nya kvinna för första gången. Pju. Eller… det var inte så mycket “pju”.

Julian hade kalas för klassen på ett ställe inne i stan. Jag och M tog Rufus några timmar för att han skulle slippa femton åttaåringars framfart och för att åttaåringarna skulle kunna festa ostört. Vi gick på Medeltidsmuseet (eller sprang runt på Medeltidsmuseet; “Mamma, jag skulle vilja sitta i den där gamla båten och åka. Men det går ju inte, för den är uppstoppad”).

Vid tretiden gick jag till kalaset med Rufus i handen, för att lämna tillbaka honom till pappan.

Vi kommer in till receptionen på kalasplejset och när jag står där och pratar med receptionisten så ser jag henne i ögonvrån. Hjärtat slår lite hårdare än nyss när jag vänder mig om och sträcker fram handen.

– Hej. Frida.

Som om hon inte redan visste. Jag hinner tänka att den här handen brukar röra vid mannen som jag älskat. Jag undrar hur hon gör det. Jag undrar hur det ser ut. Men egentligen vill jag inte veta.

Vi följs åt in i kalasrummet där hon har börjat städa. Ungarna är i ett annat rum och leker. Jag börjar hjälpa till medan Rufus klipper sönder alla ballonger med en sax. Jag känner hur jag rör mig lite hysteriskt, utan att jag vill. Men inombords är det helt lugnt.

Vi städar. Plockar trasiga ballonger. Tar ner serpentiner. Slänger använda papptallrikar och platsmuggar och servetter med Toy Story 3-tema. Småpratar. Om kalaset. Artighetspratar. Och plockar. Städar undan det som redan passerat, det som varit. En fredsmäklarstädning. En “Det-var-skönt-att-vi-fick-det-här-gjort-och-så-JÄVLA-skönt-att-vi-har-något-att-göra-medan-vi-pratar”-städning.

Sen frågar hon hur jag tycker att varannanveckaslivet funkar. Jo. Tack. Bra. Vi enas om att överlämningarna fortfarande är jobbiga. Sen kommer David och där står vi alla tre. I en ny konstellation.

Och jag känner ingenting.

Sen får jag ett sms. “Nu kommer jag! Puss”.

M är på väg. Han hämtar upp mig i foajén och vi går ut. Promenerar ner mot T-banan. Går iväg från nåt gammalt. Mot något annat. Hans hand i min.

Det gamla gör inte ont längre. Mötet med henne är det yttersta beviset på att det är så.

Och även om M och jag skildes åt imorse kan jag fortfarande känna hans hand.

Det är så det ska vara.

Köp Efter Morris här:

Prenumerera på nyhetsbrevet: