Barnens pappa ringde imorse. Julian har blivit slagen i skolan. En kille i tvåan slog ner honom, slog honom i huvudet och i magen. Satte sig på honom. Tryckte ner hans ansikte i marken. Näsblod. Rädsla. Smärta. Pinsamheten. Kränkningen. Jag minns den som igår.

Nu har vi alltså kommit hit. Till den grymma skolvärlden där kontrollen är tappad. Den där vuxna är frånvarande för de kommer inte ihåg hur det var. Det var bättre förr, men ingen minns.

Min första reaktion är primitiv. Jag får energi att springa hela vägen till honom och aldrig lämna honom igen. Så gränslöst maktlös. Och vad jag tänker om killen som slog gör sig inte i den här bloggen.

Sen blir jag eftertänksam, för det har jag lärt mig i min terapi att man kan vara ibland och att det kan vara ganska produktivt. Och då tycker jag plötsligt synd om den där killen utan ord. Vad har han fått med sig hemifrån? Vad har han fått med sig som gör att det är enklare att slå än att säga? Vad har han därinne som exploderar? Kommer han gå genom livet med det trycket?

Det är synd om honom. Det är synd om människorna.

Det är synd om föräldrar. Men det är mest synd om barnen.

Jag är stolt över min son som inte slog tillbaka. Jag är stolt över min son som kunde prata med sin pappa. Jag är stolt över att han inte stänger in och bygger explosioner. Jag är stolt över att han vågar be om hjälp.

Att vara snäll är mycket svårare än att vara dum. Jag tror på snällhet, även om den kräver mer och om den gör att allt tar längre tid i livet. Det tar längre tid att gå med varsamhet än att klampa på utan att titta var man sätter fötterna.

Man kommer fram till slut, på båda sätten. Det vet jag. Och den som kommer fram snabbast till dödsögonblicket, vinner den då eller?

Då avsäger jag mig i så fall förstaplatsen. Då går jag hellre så långsamt jag kan.

Varsamt.

Köp Efter Morris här:

Prenumerera på nyhetsbrevet: