Det finns en anledning…

… till varför Julian just nu står och äter korvstroganoff direkt ur kastrullen. För jag pallar inte tjat idag. Och man kan se hans revben tydligt utanpå den där lilla kroppen.

Han har en kompis här. De spelar Wii. Det är viktiga grejer, man hinner inte äta. Man kastar i sig en miniportion och håller på att dööö av mättnad.

– Asså jag orkar inte mer. Ska vi spela?, säger kompisen.

– Jag orkar inte heller mer. Ja, vi spelar!, säger min son.

App, app, app säger jag.

– Jag känner dig. Du kommer bli hungrig snart om du inte äter lite till.

Nej. Det går inte. Poff. De är borta.

Fem minuter passerar.

– Mamma! Jag är hungrig!

Jag stormar ut ur köket och hittar en överdrivet fnissig person i soffan. Straffet blir kittling tills andan är tappad. Evil.

– Kastrullen står på spisen. Jag orkar varken bråka eller ge dig en tallrik. Här är en gaffel. Ät. Tills du är mätt, okej?

Sluta inte förrän du mår illa.

Unge.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *