Jag trodde att det hade vänt i sjukdomsträsket. Men det visade sig att det liksom bara hade gått hela vägen runt och börjat om igen. Vi var nere på torget och kollade Alfons-film en sväng i eftermiddags. Det var ungefär vad de två klarade av. De orkade knappt gå hem igen. Julian klagade på huvudvärk och jag tog tempen.

Nästan 40 grader.

Vid det här läget är jag så nära att börja gråta som ett barn, att jag är tvungen att stänga in mig på toa en stund och hyperventilera lite. För det är fan inte okej, att bryta ihop över lite feber. Med veckans isolering i bagaget är man kanske inte helt stabil dock. Jag känner hur jag mår fysiskt illa av paniken som krälar från ryggslutet och upp över axlarna när jag tänker på allt jag måste hinna skriva och hur mycket som står på spel för att det här verkligen ska bli bra. Jag blundar en stund. Fokuserar på något annat. Kommer tillbaka. Och går ut.

– Du har nästan 40 grader unge. Hur kan du ens stå upp? Gå och lägg dig i soffan, genast.

Vi slår på teven. Klockan är nästan 17.00. Då somnar Rufus. Jag försöker väcka honom för jag vet att han aldrig kommer somna ikväll och jag ser hur mina dyrbara jobbminuter glider bort i horisonten.

Men det går inte, han är som en manet. En sovande manet som jag drar åt olika håll och försöker tala vett med. Maneten ger ingen som helst respons. Jag låter honom sova vidare.

Ute i köket gråter jag sen. Hejdlöst. För att jag är så obeskrivligt trött bara. För att jag tycker så synd om mina fina barn som är som två våta fläckar i soffan. För att jag bara köpt en burk ravioli till middag åt dem när de skulle behöva näringsrik och vällagad mat. För att jag vet att jag måste jobba hela natten om det här ska gå vägen. För att jag är trött på den här vintern som aldrig tar slut och för att jag är livrädd att taket på landet har rasat in. För att det är så långt till den 25:e och jag är bokstavligt talat pank. För att framtiden är så oviss och för att alla jävla familjer på den där Alfons-filmen är så inihelvete lyckligt gifta och hjälps åt och är så harmoniska och härliga och har sprudlande sexliv att jag bara vill KRÄKAS på dem. Jag vill inte vara med längre.

Sen snyter jag mig. Torkar mascaran. Det planar ut.

Och just nu är jag rätt glad att middagens jobbigaste moment består av att öppna en burk.

Köp Efter Morris här:

Prenumerera på nyhetsbrevet: