Adrenalintestet

Jag fick en inbjudan. Till min exmans 40-årsfest. Det var en fin gest, även om jag tackade nej. Festen är hemma hos hans nya flickvän och även om jag verkligen inte har några som helst hard feelings, skulle det kännas… awkward är väl det rätta ordet här.

Jag gillar att hålla tal på fester. Talet till hans 40-årsfest har jag slipat på många gånger när jag inte haft nåt för mig sömnlösa nätter. Det och talet till hans disputation. Corny, I know. Men sån är jag. Det var så mycket jag ville säga. Inte längre.

Och sen kommer testet. Hur ska jag lyckas förklara vikten av det här nu? För det visar sig att han också skickat inbjudan till ett par av våra närmaste gemensamma vänner. Inget fel i det. Men jag råkar veta att han inte hört av sig till dem sen skilsmässan alls, mer än nåt enstaka sms. Och jag råkar veta att de tagit det väldigt hårt. Jag råkar veta att de känner sig bortkastade och som att våra år tillsammans inte betydde någonting alls för honom. Jag råkar veta att de delat sorgen med mig och saknat honom nästan lika mycket som jag. Vi har gråtit ihop, pratat i timtal, kommit varandra närmare och stärkts av det som hänt. Inget av det här vet min exman, det kräver jag inte att han ska kunna göra heller. Och visst är det en fin gest att bjuda dem. Jag förstår hur han tänker.

Men ändå inte alls.

Jag blir så ledsen och provocerad över okänsligheten och hur det här får dem att känna sig nu. Jag börjar gråta av ilska när jag tänker på det. Jag får ont i själen.  

Nu råkar det vara så att just den helgen när 40-årsfesten äger rum, hade vi redan gjort planer. Jag och barnen åker ner till Ann och Peter i Kisa. Samma dag. Det var redan bestämt så.

Är det inte lustigt så säg? Det var meningen att vi skulle vara tillsammans då.

It was meant to be.

Jag älskar er. Mina fina vänner.

4 reaktioner på ”Adrenalintestet

  1. Ja, vi är sammansvetsade nu – ännu mer. Jag tror att vi skulle kunna gå genom eld för dig jag och Peter, som man gör för någon man älskar.
    Det är klart att vi önskar att det hade varit annorlunda, att det hade känns naturligt att gå på festen men nu gör det av olika anledningar inte det.
    Vi ska ha mysigt här hemma istället och sitta och snacka och skratta och dricka vin långt in på småtimmarna. Längtar dit så sjukt mycket.

    Tack för att du finns vår fina Frida! Vi älskar dig!

  2. Nu sitter jag på ett café mitt i centrala Sthlm och gråter. Att få ha så många fina vänner – både nära och på avstånd, både fysiskt och i cyberspace – i sitt liv är det som gör hela meningen. Utan er – ingenting. Varje dag tänker jag på hur lyckligt lottad jag är. Det är ingen överdrift. Varje dag.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *