Man kan ju tycka att jag borde vant mig vid de här uppbrotten. Från barnen och från M. Men varje gång är det som att det läggs en plastfilm över situationen och det blir svårt att andas fritt. Det är sportlov nästa vecka och därför tar jag barnen redan ikväll. Vi ska ner till mormor och morfar.

Jag körde M till centrumet där han bor innan jag åkte hem. Hur många gånger har vi inte suttit så nu – jag i mitt säte och han bredvid. Med pannorna mot varandra. Och konstaterat att vi snart ses igen. Det kunde varit värre. Det är bra att längta. Det blir bra. Det är bra.

Men just i den där stunden är det inte bra. Det är bara dåligt. Det är som att när jag äntligen, äntligen är vuxen och äntligen, äntligen är helt fri att bestämma hur jag ska leva mitt liv, ändå inte kan göra det. För jag vill ha allt, hela tiden och det är en omöjlighet. Det finns ingenting jag kan göra för att påverka.

Det lägger sig, jag vet. Men när jag sitter här och precis har betalat mina räkningar och inser att jag, trots att jag fick lite extra lön den här månaden för några semesterdagar jag aldrig hann ta ut innan jag fick kicken, är så jävla broke igen. Då känns det som att det bara går runt, runt, runt i oändliga cirklar av saker som inte går att förändra. Det känns som att stunderna av sinnesro är så korta och oron för en massa saker alltid ligger och stirrar på mig från nån obehaglig plats ute i periferin. När jag vänder mig om och kollar är den borta. Men jag vet att den finns där. Närvarande i allt som sker.

Hur ska det bli? Hur ska det gå för mina barn? Ska vi bo här forever? Vad kan jag erbjuda dem för liv och uppväxt nu?

Hur jag än vrider på saken så är jag ensam ansvarig för mitt och mina barns liv den tid de är med mig. Hur många fina vänner jag än har och hur mycket kärlek jag än får från M och min familj, så är jag ensam i rollen som förälder. Jag skulle kunna fucka upp allting, eller få allting att funka. Vad det än blir är det jag som gör det.

Det kan få mig att freaka ut totalt ibland. Det här är det läskigaste jag gjort i hela mitt liv.

Sådärja. Det var lite söndagsångest i sin renast form.

En promenad på det va?

Köp Efter Morris här:

Prenumerera på nyhetsbrevet: