De där minuterna

Intensivsatt vid datorn hela dagen. Helt speedad kastade jag mig iväg till fritis för att hämta Julian klockan 16.00 som önskat.

Önskan, som var väldigt verklig imorse, hade dock övergått i nåt helt annat. Han blev skitförbannad när jag kom helt enkelt. Han var mitt uppe i en lek. Men jag hade bilen utanför och den skulle till verkstan, jag kunde verkligen inte rucka på planerna om inte allt annat skulle falla.

Så vi bråkade. För första gången på länge. Båda surade hela vägen till verkstan.

– Jag förstår att du blir arg och att jag avbröt något viktigt, men jag kan inte lösa det här. Jag är tvungen att fixa det här nu. Det är inte hela världen. Ibland måste man göra saker man inte vill här i livet. Det suger, men det är så.

Tårar i baksätet.

Vi lämnade bilen och tog en promenad tillbaka till Årstaberg.

– Jag orkar inte, mamma. Jag orkar inte gå.

– Lilla vän. Jag vet. Bara en bit. Snart framme.

– Håll om mig.

Trötthetstårar. Korvkiosk. Nytt upplägg.

– Vill du ha en korv? Och en Pucko?

Sen sitter vi där en stund. Han med sin korv och sin mjökmustasch. Jag tittar på honom. Han skruvar sitt hår. Börjar prata igen, torkar sina tårar. Efter en stund skrattar han. Jag kan inte sluta titta på den där fantastiska klumpen med celler som en gång började växa inuti mig. Kan inte fatta att det är samma celler. En liten bit av mig.

– Jag älskar dig, Julian.

– Mamma. Du är världens bästa. Och Puckon var god.

Sen går vi till bussen.

Och några minuter till har passerat i det här livet som bara är så oerhört stort.

6 reaktioner på ”De där minuterna

  1. Blir alldeles varm i kroppen av att läsa hur fint du skriver om dig o barnen. Och känner igen mig. Och längtar efter min egen guldklimp. Men han kommer i morgon!

    • Jag har alltid haft förmågan, och det är jag tacksam för, att se de där små tillfällena och suga ut allt av dem. D tyckte alltid att jag var så dramatisk. Men jag ser hellre på livet på det sättet än med halvengagerad blick. Kram, Maria. Håll din guldklimp hårt. Han är fin.

  2. Hej Spikdotter!

    Ingen bebis än, dock har flyttlasset gått från Vasastan till Sjöstan i veckan och mina nesting hormones pumpar på för fullt, bygga bo is the shit för stunden. Kanske är det snart dags att börja baka och laga mat för ett år framåt också? 😉

    Som vanligt berör du mig med dina inlägg. Jag har inte så mycket mer att tillägga än vad andra före mig redan har formulerat så bra. Vi lever lite i en väl ytlig värld kanske, borde räcka att bara vara oss själva och finnas där, just som de vi är för dem vi älskar. Det borde räcka..

    Kramar en masse från mig

    • Pi! Underbart att höra från dig! Då är vi nästan grannar nu då 🙂 Välkommen till rätt sida av stan ;-).

      De där små momenten i livet, när allt faller över en mitt i stunden. De går rätt in i hjärtat på mig. Och jag kan bara bli euforisk över att livet kan vara så och på många andra sätt. Tror också att tiden ifrån barnen, gör de veckorna när jag är tillsammans med dem till ett koncentrat av känslor på ett nytt sätt. När man inte alltid har dem är det omöjligt att ta dem för givna. Det är väl en av de positiva sakerna som kommit ur den här skiten.

      Stor kram till dig! Boa riktigt ordentligt nu! Det ni står inför är något fantastiskt. Inte som en klycha, utan på riktigt. Ni är på väg in i livet 2.0. Jag försäkrar.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *