Det här med att vara en närvarande förälder…

Som ett i raden av alla uttryck för att ge 70-talistföräldrar dåligt samvete, brukar vikten av att vara en ”närvarande förälder” dras upp i artiklar, debatter, diskussioner och föräldraforum of all sorts. Ingen vet direkt längre vad det betyder, men alla slänger sig i alla fall med att det är skitviktigt.

Jag antar att det i det uttrycket ryms att man ska vara mycket med barnen. Jobba mindre, vara med barnen mer.  Engagera sig i deras fritidsintressen, skjutsa, fixa, ordna. Hämta tidigt på dagis och alltid nedprioritera sig själv vid varje tillfälle. Men det ryms också att man ska prata med dem och SE dem, när man väl är tillsammans. Tror jag. Jag tror det är så de menar, de som säger att vi ska vara ”närvarande föräldrar”. Framöver gissar jag att man ska nattvandra, prata kondomer och fertilitet, öppna sitt hem för dataspelande ynglingar med hormonflöde och moppemusche, curla lagom och vara där men liksom mest i periferin.

Jag tror att det betyder att man ska lyssna på allt. Man ska lyssna på den konstanta och obegripliga svada som kommer ur en fyraårings mun under tiominuterspromenaden från bussen och hem. Gärna med intresse. Man ska också med fascination ställa följdfrågor när åttaåringen ingående berättar om de olika hindrena som en Harry Potter-bana har i det Playstation 3 som står hemma hos pappan.

Jag skulle göra det. Absolut. Om jag trodde att en ”närvarande förälder” är odelat positivt.

Nu tror inte jag det.

Jag tror att en alltför närvarande förälder är en sick förälder. Det är inte det vi är till för. Att ständigt vara där. Vi måste ge dem andrum att göra sina fel, de behöver få begå sina misstag ifred. Är vi där hela tiden finns inget utrymme att misslyckas i lugn och ro och lära sig tackla skiten som kommer efteråt.

De ska veta att vi finns här – tveklöst. Men lagom närvaro är sunt och framförallt är det det vi max kan prestera. Kan vi inte bara lägga ribban där? Ingen kommer över den om vi lägger den högre, ingen av oss har en chans. Varför måste vi göra det så svårt för oss själva? Och varandra?

Vad fick mig att tänka på det här? Jo. Att jag suttit vid matbordetsjälv en halvtimme nu och skrivit det här. Innan dess stod jag och lagade kycklingklubbor som var beställda till kvällens middag. På dessa klubbor har tagits i genomsnitt två tuggor per kortväxt individ. Resten av middagen har bestått av ”jag måste bara kolla mitt spel” och ”jag måste på toa” och sen en helt obestämd del där folk bara lämnar bordet och försvinner en stund för att komma tillbaka utan att säga ett ord.

– Vad gör du nu? Var har du varit? Vi äter här, okej.

– Men asså… Okejdå. Men jag är inte hungrig längre…

Jag försöker prata och föra konversation en stund. Ställa frågor och utveckla en del ämnen. Men jag möts uteslutande av tomma blickar och ”Vaddå?”.

Sen. Poff. Är de borta.

Nu sitter jag hur som helst här och är jävligt närvarande. Hallå?! It takes three to närvara liksom.

Närvaro my ass.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *