Förut och nu

Fredag.

I mitt äktenskap hade vi nån slags fredagspryl. Laga rolig mat tillsammans. Hänga med barnen. Dricka lite vin. Prata. Kolla på teve. Fortsätta prata (det var väl mest jag som pratade). Och dricka vin. Sådär som de flesta gör, gissar jag.

Den där familjegrejen satt rätt hårt och jag saknade den som fan i början. Jag hade svårt att uppskatta fredagsfeelingen utan en vuxen att snacka med, vet inte varför. Jag blev rastlös. Kunde liksom inte fylla det där hålrummet med bara mig själv. Det var inte tillräckligt. Det var inte det att jag ville ha tillbaka det som var, jag var bara inte nöjd med det jag hade.

Missnöjd funkar inte för mig. Jag är dålig på att vara otillfredsställd.

Nu älskar jag fredagarna med barnen. Även om de aldrig äter maten jag lagar. Jag gillar att laga den åt dem ändå.

Och jag säger ja till allt. Glass. M&ms. Ostbågar. Varför inte? Film till dem. På spåret till mig (om jag hade hört en enda fråga genom ljudmattan av skratt och bråk och skrik). Och sen blir de galna av allt godis, fast på ett roligt sätt. Och jag kan inte sluta skratta åt deras suspekta lekar, endast för de invigda bröderna.

Till slut välter en pall.

– Men herregud! Ta det lugnt! Sparka inte på inredningen!

– Vaddå? Vi har väl ingen inredning direkt, mamma…

Sen brakar det lös. Tröttheten slår ner som en vätebomb klockan 21.30. Nån slår sig, givetvis helt förutsägbart. Sen slår nån någon annan och då blir jag galen (nolltolerans gäller inte för något i det här hemmet, förutom för slag).

21.45 ligger de båda i Rufus säng på nedervåningen i våningsängen. Julian vill inte sova där uppe för det finns vampyrer där. Och varför inte? Jag kan inte direkt motbevisa honom på en fredag.

21.50 är det tyst. 21.52 går jag in och kollar på två sovande barn. Med huvudena tätt ihop.

Jag stänger till fönstret lite. Lägger upp ena täcket som ramlat ner lite på golvet. Går ut och hämtar en kall Hof i kylskåpet och tar tag i den gigantiska högen av nytvättade lakan.

Sen äter jag upp de sista ostbågarna.

Det är inte som förut. Men det är bra.

Väldigt bra.

2 reaktioner på ”Förut och nu

    • Du. Det har jag också. Nu är barnen här, då är allt fine. Men kvällarna helt ensam… Ja. Vad kan jag säga? Jag grejar inte dem alls bra. Det blir transportsträckor mellan dipparna, ingenting annat. Konstigt nog grejar jag att vara ensam på landet bättre än här hemma. Det trodde jag aldrig när det begav sig.

      Kram. Jag gissar att ingen av oss passar som eremiter.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *