The fittest will find the tejprulle

Evolutionens framsteg och bakslag gör sig extra påminda efter en skilsmässa, har jag upptäckt. Egenskaper som krympt genom åren måste plötsligt återuppstå. De glömda genernas revolution.

Som att hålla koll på prylar. Det har nästan aldrig varit min huvudgren. När någon annan alltid hade den kollen var det som om prylgenen skrumpnade över tid. När jag plötsligt stod här ensam bland alla flyttkartonger var den paniken nästan lika stor som all övrig ångest, sammantaget. Var har jag lagt allt? Svaret hade alltid varit bara en liten fråga bort. Nu fanns överhuvudtaget inget svar att tillgå. Prylgenen hade liksom självdött på vägen. Vem ska veta? Jag? Jaha. Det var det ingen som sa när jag la ner skiten.

Men. När jag idag skulle slå in ett paket, som Julian skulle ha med sig till sin polares kalas, upptäckte jag att något måste hänt i min lokala evolutionistiska utveckling. Mitt inre kretslopp har börjat jobba på vissa utvecklingsområden. Det sker justeringar. Och förbättringar. I det tysta.

För jag visste plötsligt var tejprullen låg. Det har aldrig tidigare hänt.

Jag hittade tejprullen. Helt själv.

Nu finns inte längre några gränser för min framtida genutveckling. Jag känner det starkt.

8 reaktioner på ”The fittest will find the tejprulle

  1. Här skulle det nästan behövas sån där bombastisk amerikansk filmmusik, och slow-motion för att man verkligen ska inse stundens storhet. Go Frida, jag tror på dig. The future is so bright you’ve got to ha såna där solglasögon.

    • Ha ha ha! Kan du komponera ihop ett theme till mig är du snäll? Det behöver jag rätt ofta. Både sorgliga, smäktande, halsbrytande, poppiga och nåt soft romantiskt.

      *tar på mig solbrillorna, glider vidare och letar efter paketsnörena som jag inte hittade igår*

  2. Åh, gud vad roligt! Hur ska du och M klara er tillsammans? Fast du börjar ju uppenbarligen få nya kopplingsvägar i hjärnan så det kanske händer med honom också… Lustigt också att det bara verkar kunna vara en i ett förhållande som är den som hittar grejerna. Men det gäller nog bara om man bor ihop.

    • Det kanske handlar om nån slags balans i universum. Alla kan inte hitta allt, liksom. Det blir FÖR organiserat. Eller? Och möjligen att genen bara krymper om bor ihop. Och de planerna känns avlägsna just nu. Jag räknar kallt med att min kommer att fortsätta utvecklas. och vara fulländad när det är dags för barnen att dra ut på stan och festa.

  3. Hahahaha, vad jag skrattar gott åt detta! Tack! I dessa bistra tider har jag, mot förmodan, brustit ut i flatgarv två gånger denna afton: när jag läste vad du skrivit här, Frida – och när jag såg Lionel Richie-skämtet på FB (kolla min historik om du vill skratta läppen av dig en stund!)…
    Jag tror också på din genutveckling.
    KRAAAAAM!

  4. Stödjer min teori om att människor i mångt och mycket är kommunicerande kärl.
    Är en organiserad blir den andra mindre organiserad vilket gör den förste mer organiserad vilket…

    Kan appliceras på mycket. Som stress inför t ex en avresa. Uttryckt ilska i ett gräl. Irritation över idioter omkring en (t ex idioter i trafiken). Etc.
    Så ibland måste man bara kliva åt sidan om man inte trivs i den roll man fått och kräva av den andra att ta mer, eller mindre, av den aktuella känslan. Typ i teorin alltså.

    • Mycket intressant. Och jag tror du har skiträtt.

      Jag och exet konstaterade tidigt i skilsmässoprocessen att vi intagit positioner som var nästan omöjliga att ta sig ur. Gamla situationer som bara upprepade sig ständigt. Vi försökte komma ur det mha den gemensamma terpain och tänkte att det skulle gå lättare med nåt slags vittne. Men inte ens då gick det.

      Jag är vaksam nu. Det där gör jag inte om. Jag blir klokare med tiden, men frågan är om man någonsin kan bli tillräckligt klok för att distansera sig från sig själv. Verkar ett Moment 22.

      Kram!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *