Evolutionens framsteg och bakslag gör sig extra påminda efter en skilsmässa, har jag upptäckt. Egenskaper som krympt genom åren måste plötsligt återuppstå. De glömda genernas revolution.

Som att hålla koll på prylar. Det har nästan aldrig varit min huvudgren. När någon annan alltid hade den kollen var det som om prylgenen skrumpnade över tid. När jag plötsligt stod här ensam bland alla flyttkartonger var den paniken nästan lika stor som all övrig ångest, sammantaget. Var har jag lagt allt? Svaret hade alltid varit bara en liten fråga bort. Nu fanns överhuvudtaget inget svar att tillgå. Prylgenen hade liksom självdött på vägen. Vem ska veta? Jag? Jaha. Det var det ingen som sa när jag la ner skiten.

Men. När jag idag skulle slå in ett paket, som Julian skulle ha med sig till sin polares kalas, upptäckte jag att något måste hänt i min lokala evolutionistiska utveckling. Mitt inre kretslopp har börjat jobba på vissa utvecklingsområden. Det sker justeringar. Och förbättringar. I det tysta.

För jag visste plötsligt var tejprullen låg. Det har aldrig tidigare hänt.

Jag hittade tejprullen. Helt själv.

Nu finns inte längre några gränser för min framtida genutveckling. Jag känner det starkt.

Köp Efter Morris här:

Prenumerera på nyhetsbrevet: