Lappen som blev ett blädderblock

Jag levde aldrig i tron att mitt äktenskap var jämlikt. Jag visste att vi, som alla andra vita politiskt korrekta heterosexuella medelklasspar i medelåldern i den här delen av Storstockholm, kämpade åt rätt håll. Och med rätt saker. Men det är stora krafter där ute. Stora väderkvarnar som vevar och vevar.

När jag kom till skolan idag satt en anmälningslapp till föräldramöte på Julians plats. Den har suttit där i över en vecka. Mötet är på torsdag och således exets puck. Jag har barnen. Ergo; hans möte.

Varför sitter lappen kvar? En inre kris startar. Skita i den, det är inte mitt ansvar? Dra ett sms och vara en god exfru? Valet och kvalet. I slutänden går det bara ut över Julian och vips så var sms:et skickat. Lappen ifylld. Saken uppstyrd. Manegen krattad. Ryggen omhållen. Yes.

Nej. Det är ingen big deal. Det är en liten sak. Den har inget med jämställdhet att göra. Hur petig får man bli? Det är mänskligt att glömma.

Ja. Hur petig får man bli?

Jag är benägen att bli jävligt petig just nu. För jag tycker att det här är en jämställdhetsfråga. För det här händer hela tiden. Och det är mig det händer, inte exet. 

Problemet ligger i att jag kan inte släppa det när det sker. Eller förresten… varför skulle jag? Är problemet verkligen att jag inte kan släppa? Är inte problemet snarare att lappfan sitter kvar på skolan? Varför sägs det alltid att vi kvinnor ska släppa? Släppa på kraven. Släppa in männen. Släppa oss själva. Anpassa oss efter den manliga normen. Förklara gärna vad som är anledningen till att vi ska sänka oss till männens nivå när det gäller sånt här? Är det inte bättre att de höjer istället?

Jag har nån slags inbiten ansvarskänsla som gör att det går av bara farten, som så sjukt många andra kvinnor från högt och lågt. Och skulle jag ta upp den här ynka lilla lappen (som nu har blivit ett helt jävla blädderblock i min skalle), skulle det garanterat ta husihelvete för vi är ju en sån jämlik, heterosexuell och medveten vit medelklass att vi helt enkelt inte kan vara ojämlika. När jag tog upp att en del av vår skilsmässa berodde på att jag inte varit villig att ikläda mig rollen som den stöttande doktorandhustrun. När jag tog upp att en av orsakerna var att jag valde att satsa lika mycket som han. När jag tog upp att utsikten i backspegeln visade att han gjort den klassiskt manliga viktiga karriären och sumpade relationen på vägen. När jag tog upp det, och en massa annat i samma genre, hade jag helt fel. Så var det inte. Min bild var inte sann. För vi var ju jämlika.

Just nu känner jag mig dubbelt trapped. Den jämlikhet som vi påstår oss ha byggt upp, gör att det är omöjligt för mig att kommentera den. Det skulle vara som att kommentera luften liksom. Det ger inte ett skit. Jag ser att det jag ville uppnå och det jag kämpade för bara är en larvig bricka i det skitstora spelet som ingen kan överblicka. Vi är bara som en liten ojämställd klick i en ännu större ojämställdhet.

Min poäng är att den jämlikhet vi säger oss jobba för gör det omöjligt för mig att slå tillbaka. För vi är redan jämlika. Även om det råkar vara männen som definierat hur den jämlikheten ska se ut. Att glömma en lapp är bara lite slarv och inget att hänga upp sig på. Att ta halva föräldraledigheten däremot, det är serious shit på jämlikhets-cv:et. Då vill jag sticka ut hakan här och påstå; föräldraledighet tar man en gång under ett barns uppväxt. Samlar man en livstids skol- och dagislappar i en hög kan man fylla Globen innan ungarna ens gått ut nian.

Och runt om i södra Storstockholm går alla dessa jämlika män omkring och snackar surdegar och pappadagar. Som om det räcker.

Det räcker inte.

Medan surdegarna jäser i Årsta plockar morsorna ner skollapparna. Fyller i. Lämnar in. Styr upp.

Hyckleri. Så känns det.

7 reaktioner på ”Lappen som blev ett blädderblock

  1. Alltid lika träffsäkert, hjärtat!

    Jag har en blogg som jag ofta återvänder till, likt den där skinnfliken vid tummen som gör så ont när man petar på den. Det är en hatkärlek att läsa hennes blogg.

    Idag hittade jag detta, som av en ren slump. Det handlar om att fylla i ansökan till förskoleplats.

    ”Så tack alla Matildas kompisars mammor som skrev hennes namn på sina barns ansökningar.”

    Hear, hear.

    • Ja. Jag tror att det blivit extra tydligt nu när vi inte lever ihop längre också, jag och min jämställde exman… Plötsligt blev det närmare än vanligt till ett kräk över alla självgoda medvetna män och kvinnor i 35-40-årsåldern (precis som jag själv) som tror att de är så jävla jämställda när det i själva verket står och stampar . Med de förutsättningar vi givits – dagis, jobb, studier, vit medelklass, Stockholm, kontakter – kan man kanske till och med säga att vi gått BAKÅT när vi inte kommit längre.

      Men om jag skulle säga nåt av detta till min exman så vet jag precis hur han kommer att se ut – anklagad.
      Det måste väl ändå vara det MINST jämställda man kan tänka sig. Att man inte ens kan uttrycka sitt missnöje utan att ifrågasättas. Bakbunden.

      Jag fick bara syn på det så tydligt i måndags när jag återigen stod med en lapp i handen. Och nu inser jag hur pendeln svängt och hur finafina genusstudier vid universitetet inte säger någonting om hur man tänker privat.

      Still arg…. Kram!

  2. Mycket bra inlägg! Känner igen så mycket, men inte från M som är ett undantag på många sätt. Det är ju till exempel han som plockar med lapparna som jag har glömt och som styr upp så att läxor blir gjorda och barnen blir vaccinerade. Men som sagt, han är inte särskilt typisk.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *