Vi vaknade rätt lagom imorse. Istället för att ta en kaffe på stående fot samtidigt som klädframläggning, tandborstning och diskmaskinsurplockning så testade jag att sätta mig ner vid frukostbordet. Med all denna frigjorda tid hann jag också öppna tidningen Buffé som kom från ICA igår. Bläddrade lite och började läsa ett reportage som jag först trodde var ironi, men som långsamt visade sig faktiskt vara på allvar.

Det handlade om kärnfamiljen The Präktos. Som lagade mat ihop varje dag. Sönerna, 8 och 13 år, hjälpte så gärna till i skapelseprocessen av den väl genomtänkta maten. Alla ler kraftfullt på bilderna och tycker att det är skitroligt att skära näringsrika rotfrukter i meningslösa små kuber. De lagar mat ihop varje dag, hela familjen Präkto. Det blir så fin sammanhållning och barnen älskar att vara delaktiga. Som en liten bonus får barnen också mer veckopeng för att de slutat med godis under en tremånadersperiod. Egentligen ville 13-åringen ha ännu fler månader, men präktomamman tyckte att det räckte med tre månader. Till att börja med. Som rutin brukar präktopappan och präktomamman också låta barnen äta lite grönsaker när de barnarbetar – lite krispiga grönsaker med dip.

What the fuck! Varför lägger ni sånt här skit i min brevlåda? Jag fick ett utbrott.

– Vad fan är det här!? Finns den här familjen? Finns de här barnen?

Jag började läsa högt tills Julian låg på golvet i skrattkonvulsioner.

Sen gick vi igenom vår bekantskapskrets och konstaterade att väldigt få skulle kunna leva upp till familjen Präkto. Ensamstående – går bort. Folk som jobbar nattskift – går bort. Folk som jobbar kväll – går bort. Folk som jobbar normala arbetstider – går bort. Folk som jobbar i en annan stad några dagar i veckan – går bort. Folk somöverhuvudtaget har nåt annat att styra upp än mat – går bort.

Det vill säga; folk som finns på riktigt – går bort.

Vi enades om att reportaget ska klippas ut och sättas upp på kylen som ett skräckexempel. En varningsklocka – don’t go there. Det här är inte familjenormen i vårt land 2011. Eller rättare sagt; det ÄR normen som vi aldrig kan eller vill, leva upp till.

Innan vi gick ut genom dörren kom ämnet upp igen.

– Mamma, vad sa du nu igen att du gjorde när du var 13 år?

– Ja, inte skar jag tomater med mormor och morfar i alla fall. Jag cyklade, busringde i telefonen, pallade äpplen, åt godis och lekte med mina polare. Jag var väl galen. Som barn ska vara.

Sen gick vi till skolan, jag och mina galna, opräktiga barn.

Köp Efter Morris här:

Prenumerera på nyhetsbrevet: