Triathlon

Av olika anledningar har jag haft en bloggkris. För några dagar sen lekte jag med tanken att radera ut, lägga ner, sluta skriva helt och hållet. (Understryker här att jag INTE går med nån slags håv, utan jag ville helt enkelt lägga av). Hade tappat sugen för allt och hade ont i magen. Bakbunden och minst på jordklotet under en gigantisk gul supermåne.

Förundrad. Förbannad. Förnärmad. Förtvivlad.

Förjävligt.

Sen reste jag bort. Hade det fantastiskt med barnen och fina vänner. Och kom tillbaka. Lämnade barnen, blev helt tom i en tom lägenhet. Gick Årstaviken runt. Ville skrika och slåss och gråta, men gjorde inget av det.

Istället somnade jag. Och drömde. Jag drömde att jag, iklädd en svart skitsnygg baddräkt med dragkedja fram, simmade i Trosaån. Motströms. Det var tungt, tungt, tungt och det stod folk på kajen och skrek åt mig. I höjd med mammas och pappas hus tog jag mig upp och började springa. Det var folk överallt och de fortsatte skrika. Jag sprang och sprang.

Det var först här nånstans som jag insåg att jag var mitt i ett triathlonlopp. Då ville jag bara sluta och skrika åt alla att hålla käften, men jag kunde inte. Jag kunde inte visa mig svag.

Jag fortsatte och letade efter min cykel som skulle stå längs vägen nånstans. ”Jag orkar inte mer, den måste vara här nånstans, annars klarar jag inte det här”.

Då sticker ett huvud ut ur publiken. ”Cykeln står i Kiruna! Ha ha ha! Så du kan ju springa ett tag till…”.

När jag vaknade så var jag förvirrad som fan, helt slut i kroppen, som om jag verkligen sprungit – men säker på en enda sak.

Den här bloggen kommer inte att dö. Mitt skrivande ska ingen ta ifrån mig, även om vissa tycker att det är patetiskt och meningslöst.

7 reaktioner på ”Triathlon

  1. Det finns alltid de som sticker upp sina fula huvuden på de mest oväntade ställen. Och det är de käftsmällarna som gör oss starkare och lär oss att skita i vad andra tycker och att vi fanimig ska göra det vi själva tycker om och mår bra av.

    Det gör mig ledsen, på riktigt, att läsa att någon fått dig att må så dåligt. Men det gör mig glad, bubblande glad, att se att du ger igen och KOMMER igen. Min cykel står i Gröndal. Den är din, precis när du vill och behöver.

    • Alltså. Det var en bra tankeställare jag fick. Jag fick utvärdera mig själv och bloggen en sväng. Faktum kvarstår – jag skriver aldrig något som är påhittat. Jag skriver från mitt perspektiv – visst – men aldrig hittar jag på något som inte hänt. Jag lämnar ut mig själv, lägger ut mina fel och brister, upp och nergångar. Och jag står för ALLT jag skriver.

      Jag får ta lite smällar för det, helt enkelt. I förra veckan visste jag inte om det var värt det. Men nu vet jag att det är det. Det här är min uttrycksform. På gott och ont.

      Kram!

  2. Och skulle det du skriver inte beröra skulle ingen ha behov av att utdela käftsmällar. På gott och på ont som sagt. Det goda med det onda.

    • Man kommer alltid kunna vrida och vända och få ut vad man vill. Det gäller samtliga texter som skrivits på jorden, I guess. Det finns inte en enda sanning. Det finns en per skalle och alla har rätt att uttrycka sin. Jag och alla andra.

      Och jag börjar bli ganska väl rustad för smällar, både på käften och i magen. På gott och ont.

      Kram!

  3. Keep calm and carry on, honey…. som jag brukar säga till mig själv när allt känns tungt.
    Fast just i skrivande stund blir jag arg på vem det nu är som har tyckt så dumma saker om din blogg!!!! Blä för den! Me lajkar både dig o din uttrycksform a lot!
    puss o kram

    • Puss kära, fina du! Livet är outgrundligt. Men det får man acceptera, bryta ihop och gå vidare. Så länge vi har olika hjärnor kommer allt att missförstås och omtolkas – gäller mig, gäller alla. Jag lutar mig tillbaka i insiktssoffan och accepterar våra olikheter. Mitt nya jag gör såna saker hela tiden. Det är nog lika bra att jag vänjer mig.

      Pussokram!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *