Nöjd, ska man vara det?

Hej, alla som läser. Ni är rätt många faktiskt. Hej, hej. Jag gillar er.

Ikväll blev jag lite ensam fast jag är tvåsam. En blev trött och en var pigg. Så en sover och en är vaken.

Att skriva är en tyst aktivitet (så det är ju på ett sätt tur för M att min största hobby inte är saxofon eller vardagsrumscurling eller nåt). När jag läst mina bloggar och surfat på mina sajter öppnade jag ett dokument som jag inte varken vågat eller hunnit öppnat sen december. Boken. En timme senare var dokumentet utökat med ett par sidor. Det säger ingenting, men symboliskt sett var det bra. Även skit kan vara bra skit, i en mer långsiktig process så att säga. 

Jag börjar få distans nu. Det märks. Det går att angripa projektet på ett nytt sätt. Det lättar. Det där tunga är på väg ut i periferin och ligger där och hotar lite snyggt, men tar inte över. Och rätt var det var befann jag mig mitt i mitt alter egos inre dialog om nöjdhet. (Här är det läge att tala om att den som skrivit boken INTE är densamma som är med i den. Konstnärlig frihet och allt det där.)

Nöjd. Är det vad man ska förvänta sig av livet? Att vara nöjd.

Jag blir provocerad av nöjd.

Jag vill ha allt. Åtminstone allt jag vet ligger inom räckhåll.

Jag vill ha kickarna. Tillfredsställelsen. Det galna. Det oväntade. Kärleken. Den goda maten. Syrénbuskarna. Relationen. Champagnen. Nattpratet som bara tar slut för att man vet att man måste, inte för att man vill. Diskussionen. Kinesiska muren. Transibiriska järnvägen. Japan. New York. Tyngdlösheten. Passionen. Overkligheten. Det filmiska. Det otroliga. Det svävande. Det krävande. Det smärtsamma, onda, underbara, balansen och obalansen. Det som man tror bara är påhittat. Tills man en dag fattar att det är verkligheten som är hela påhittighetens epicentrum.

Jag planerar att aldrig bli nöjd.

Nej.

Tänker inte.

Sen kanske det gör mig till en asdryg människa.

Men so be it. Det finns folk som gillar asdryga personer.

Det har min terapeut sagt.

15 reaktioner på ”Nöjd, ska man vara det?

  1. Hej, hej!

    Jag tillhör kategorin som tror att människan aldrig blir nöjd. Kolla t ex surfplattan. Du har iPad1 men måste ha iPad2. I rest my case. Nä, fortsätt jaga. Det är när magen gör ont av allt jagande som vi sätter oss ner, pausar och tycker vi är ”nöjda”. Snart är vi igång igen och jagar efter mer. Personligen vet jag att jag aldrig blir nöjd. Aldrig. Och min dryghet sparar jag till de som förtjänar det. DÅ är jag nöjd.

  2. Käraste Frida,
    Detta skriver jag ett knappt dygn efter det att min mamma har gått bort. Vissa kanske skulle tycka att jag då borde hålla mig borta från allt vad sociala medier och datorer heter, men de får de väl tycka då.
    Kände bara att jag måste kommentera det du nyss har skrivit. Om ”nöjdhet”. Och om att inte vilja vara nöjd. Du vet, min f d man ville inte att vi skulle skilja oss, för han var nöjd med vårt äktenskap. Just det blev väl på något sätt det avgörande steget för mig. För jag vill, precis som du – underbara romantiker där – inte nöja mig med att vara nöjd. Jag är hellre ensam än i ett förhållande där man är nöjd. För mig måste livet vara lite mer än så. Lite mer kött, lite mer blod. Lite mer eld. Även om det kanske innebär att leva ensam 363 dagar om året. Och uppleva den där elden i två dagar. Varma kramar till dig, fina F.

    • Maria. Du skriver så fint. Du vet att jag tänker på dig extra mycket de här dagarna. Och du vet var jag finns.

      Jo. Jag känner alltför väl igen mig i det du skriver. Jag har tänkt mycket på det den senaste tiden. Tänkt på hur fegt det där med ”nöjd” är. För i samma sekund som någon säger det defineras man själv direkt till ”onöjd” och krävande. Det är som att det är fult att inte nöja sig, som att man kräver för mycket. Är för mycket.

      Min frihetskänsla har växt hela tiden sen skilsmässan. Det är så underbart fantastasiskt att få kräva skiten ur livet, varje dag, utan att känna sig usel. Utan att känna sig bortskämd och för mycket.

      Och jag kan nu, helt ärligt, säga att jag, precis som du, hellre tar två dagars eld än ett konstant flöde av nöjd. Livet är för kort. Och i dessa dagar av sorg känns just den tanken så extra närvarande.

      Vi ska göra allt vi kan. För sen vet vi inte mer. Och det är inte värt att chansa.

      Kram, finaste Maria.

  3. Väl talat!
    Precis så – livet är för kort för att INTE levas. Fullt ut. Det är i alla fall min filosofi.
    Tusen kramar tillbaka till dig, vännen.
    /M

    • Du skulle nog gärna se mitt leende här nu, Anne… Sheisse alltså! High on life. Ni är galna! Jag är kär i er allihopa och vill äta upp er! All den här glädjen ni bara ger och ger.

      Du och ni och alla mina vänner. Ni är så JÄVLA bra!

  4. Intressant. Jag tror att det är ett friskhetstecken att inte kvävas av känslan att inte vara nöjd. Det finns också onöjdhet som kan stressa, men det är något annat än onöjdheten som en form av aptit på livet. Tror jag.

  5. Man blir aldrig nöjd. Man nöjer sig.
    Om man inte kan nöja sig – kan man inte bli lycklig.
    Att nöja sig är att se det fulländade i det icke perfekta. Att nöja sig är att låta stillheten vinna över begäret som egot hittar på.
    Och det är något man gott kan nöja sig med.

    • Klok som vanligt. Hej, förresten. Kostymrebell.

      Begäret (och därmed egot då?) verkar ta de huvudsakliga segrarna i min laguppställning. Jag har toppat mitt lag så, tror jag. Det är jag nöjd med. Eller – jag nöjer mig med att det är så.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *