”Kärlek är en ifylld K5”

Tack, Sara för den. Och kram för en insikt som jag haft länge, men inte kunnat sätta ord på. Du hjälpte polettens fallande på traven.

Det är ju så det är. Inte en K5 enbart, men något större och starkare som gör sig påmint i mindre mikrobitar av livet. Såsom till exempel en deklaration. Även om den känns stor just nu, det är ju snart den 2:a maj gubevars, så är den liten i sammanhanget. På en höft kommer jag ha genomfört runt 62 deklarationer innan jag kremeras (räcker det här som statement – jag vill kremeras när jag dör? Well. Ni kan väl hänvisa hit om det ska trilskas om det sen.)

62 deklarationer. 29.200 levnadsdagar totalt i livet. Sen födseln på Södertälje Sjukhus 1972. Typ. 42 år kvar, om jag har pappas gener (drar av några år för mammas där). 42 somrar kvar. 2.184 helger om jag räknar rätt. 15.330 dagar, om man inte räknar med skottår. 367.920 timmar. (Du som kontrollräknar – jag besparar dig tid genom att tala om att jag optimistiskt utgår från att jag lever i 80 år och gör en värdig sorti runt den 17:e september 2052.)

Alla de här timmarna och dagarna ska man klara. Som individ på den här jorden. In my book så går det inte, i praktiken.

Hjälp. Jag vill vara behövd. Jag vill behöva. Jag vill ha all hjälp jag kan få. Och jag vill ge allt jag kan, till alla som vill ha det lilla jag kan ge i denna massiva ström av minuter och sekunder.

Jag tror att för varje gång man hjälper någon, eller bara lyssnar lite, hör och bryr sig om, så bildas en liten mental tråd till den personen. En tunn, nästan omärkbar men sjukt viktig tråd, som med tiden kan bli en stark tross. Varje gång man säger ”Jag klarar inte det här själv. Jag behöver dig nu” så händer något. Någon form av relation är byggd, lika viktig som all infrastruktur i världen. För vi behöver hjälp att klara alla de här 29.200 dagarna. Alla de här 700.800 timmarna. För om vi inte delar dem med varandra så kan vi aldrig helt säkert säga att vi verkligen fanns till när vi kremeras.

Att be om hjälp är inte att vara svag. Det är att vara smart.

Om det så gäller en patetisk K5.

Hjälp! Jag behöver varenda en av er!

Och jävlar vad stolt jag är över det.

4 reaktioner på ””Kärlek är en ifylld K5”

  1. Vad var det du sa nu igen? Att våra hjärnor jackar i varandra. Så känns det, för du utvecklar mina små tankeembryon till något större, som jag sen kan ta vidare på mitt håll. Vi tänker precis lagom olika för att det ska vara fruktbart. För övrigt är jag omåttligt stolt över att ha fått ge upphov till en rubrik hos Spikdottern 😀

  2. Det kallas kanske kompabilitet. Eller nåt. 🙂 Det funkar i alla fall väldigt bra.

    Tanken om trådarna har funnits med ett tag, men det var du som liksom gjorde att det connectade här uppe. Och skillnaden i att dela nåt sorts vardagsliv med någon som uttrycker att han behöver mig är så milsvid mot innan! Jag känner mig liksom inte överflödig längre, på ett konstigt men fantastiskt vis. Det var när jag insåg att hur viktig den känslan var som jag också förstod att det är en av livets viktigaste för mig – att vara behövd. Och att behöva.

    Kram som fan. Och tack för rubriken. 🙂

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *