Sitter vid mitt köksbord på torpet. Eller egentligen är det farmors köksbord som jag fick ta över när hon gick bort i slutet av förra sommaren. Jag har suttit vid exakt det här bordet under hela min uppväxt. Ätit fasan. Blåvit glass från Coop. Aborre. Våfflor. Semlor. Saker inlagda i gelé. Sockerkaka bakad med perfektion. Nybakade bullar. På det här bordet stod julmaten uppdukad varje år. Här har farmor suttit med sin kaffekopp, precis där jag sitter nu.

Jag har en grej med köksbord. Det har nåt med skilsmässan att göra. De har blivit viktiga. Det är där allting händer och kommer till skott på nåt vis. Jag älskar farmors bord. Och jag älskar mitt bord i köket i stan. Det bär på en massa historia som jag ofta tänker på när jag sitter där. Jag satt på ett annat köksbord när jag fick den slutgiltiga insikten om att mitt äktenskap hade kommit till vägs ände. Det bordet sumpade jag i bodelningen och det gör inte ett skit.

Barnen sover på loftet. Jag har skrivit halva natten och det börjar bli dags att tänka på refrängen, som det heter.

När jag skulle gå på dass nyss hittade jag inte ficklampan eftersom Rufus hittade den före mig. Och jag har ingen aning om var den tagit vägen. Så jag gick genom den svarta trädgården, upp mot dasset i skogsbrynet. En bit. Inte långt. Men en bit. I kolsvart mörker.

Det är då jag inser att jag är fullkomligt orädd. Inte ens om jag försöker blir jag rädd. Tryggheten omsluter mig med ett slående lugn.

Min första sommar på torpet var skräckfylld, på många plan. Vuxenlivet, ansvaret för ett hus, okunskapen, rädslan för att något skulle gå fel. Och så mörkret. Det tysta, oberäkneliga, massiva.

Det är fortfarande tyst. Och oberäkneligt. Och massivt. Men jag är inte rädd längre.

Förändringen har inte skett där ute. Men den är allomfattande här inne.

Trots att det är kolsvart kan jag se det.

Jag är en annan.

En orädd.

Köp Efter Morris här:
Prenumerera på nyhetsbrevet: