Den som fanns

Efter en lång dag, som resulterat i en nästan färdig utedusch, sitter jag och M framför brasan nu. Fysiskt jobb. Det får tankar att vandra. Teamworket (säger man så?) är helt oslagbart. Jag skulle nog kunna bygga ett höghus tillsammans med honom. Fast just nu behöver jag inte ett.

Tillbaka till brasan.

I vintras fick jag en låda, en stor, av min mamma. En kartong som innehåller brev, gamla skolpapper och teckningar från ett annat tidevarv. Dåtiden. Jag hade ingenstans att göra av lådan i mitt fulla källarförråd i stan, så jag tog den ner hit. Till torpet. Det är ju ändå här alla känslor och gamla kvarlevor hamnar till slut.

Ikväll öppnade jag lådan. Rotade runt bland breven. På den tiden skickade man ju pappersbrev. Galet. Jag hittade en hel del gamla kära namn där, bredvid A.V.S-en (ni kommer ihåg, man liksom hade A.V.S. på baksidan av kuverten). Och en del jag inte ens minns. Redan då var jag en kommunicerande människa och brevväxlade med folk hit och dit. Meningslösa ordväxlingar som finns kvar. Nu. Personliga skrivstilar och snirkliga bokstäver.

Sen finns det en hel del som jag faktiskt minns. Några brev. Ett vykort. Ett särskilt kort, som jag nästan än idag minns orden från. Ett kort med en bild av kor på en äng. Från han på Gotland. Oh my god. Jag bar runt på det kortet i flera månader. Så kär. Så olycklig. Ett annat brev, jag hade glömt hans namn, men inte det han skrev och inte hans mörka, långa hår. Inte den märkliga natten. Ett tillfälligt snedsteg var han och just nu undrar jag vart han tog vägen för han skriver så klokt. Jag var 16 år. Hur fick han tag i mig? Vad pratade vi om? Jag har inte en aning. Undrar om han minns mig.

Och så det från mamma. På min 15-årsdag. Herregud. Vilka ord. Jag citerar nu mamma, men det är bara för att det är så fint: ”Du har alltid varit glad, du har en livsglädje som sprider sig till omgivningen. Ta vara på den egenskapen Frida, för det är få förunnat att glädja andra som du gör. Gå ut i livet, precis som du är; ärlig sanningsenlig, glad och full av humor.” Och sen en del om att lära sig av sina misstag. ”Alla gör misstag, och du kommer lära dig av dina”.

Innan jag fick barn kunde jag inte koppla ihop min person med en människa som var förälder till någon. Tänkte hela tiden att jag skulle vara en helt annan då. Två frikopplade världar. Nu har jag svårt att göra tvärtom. Vem var den där personen som fanns innan? Den där 15-åringen? Vem var personen som skrev uppsatsen om sommarstugan som brann ner? Vem var hon som brevväxlade? Varför har jag så många brev från killar i England här i lådan? Skrev jag på engelska? Och han i Helsingborg? Vem fan var han? Hon i Sundsvall?

Så många ord. Så många rader. Så många minnen.

Och hon som fick alltihop är jag.

Det är fortfarande jag.

Min nästa resa är kanske att upptäcka hon som fanns.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *