Just ikväll tycker jag att småbarnsåren är klart överskattade. De är underbara och helt fantastiska på många sätt, men jag måste, för några timmar av mitt liv, bara få avsky dem lite. Några procent av mig, rätt många just ikväll, längtar bara tills jag får ställa frågan “Vart ska du?” och få svaret “Ut…” och sen tänka “Bra. Han har tydligen ett eget liv”.

Jag är så trött på glassiga fejs och sockerkladdiga händer som fungerar som magneter för obestämbara substanser från offentlig miljö. Jag är så trött på att prata med folk som inte lyssnar och som bara tittar frågande på en efter tjugo upprepningar av EXAKT samma ordsammansättning. Trött på folk som går framför mina fötter, som inte äter upp maten, som är otacksamma och som klagar på allt, fast de har massor. Jag är så fruktansvärt less på att ingen någonsin kan säga “Ja! Vad roligt!” utan alltid ifrågasätter och har en neggig attityd.

Framför allt är jag trött på mig själv som uppenbarligen skapat en miljö där ingenting längre verkar intressant och där man får hjälp med minsta lilla sak och hellre gör ingenting än att anstränga sig.

Som i måndags. “Imorgon kväll tänkte jag att vi skulle åka till Kaknästornet efter skolan på en liten utflykt. Rufus vill ju det så gärna. Kul va?”. Nej. Det var skitaptrist tydligen. De ville hellre hyra film. Okej. Fine. Då hyr vi film förihelvete, tänker jag och hyrde tre stycken. “Tre, mamma…! Du är galen! Men vi får väl inte se alla ikväll?”, “Ni får kolla tills ni kräks. Jag skiter faktiskt i det. Om det är det ni vill så.”… surade jag och tänkte att jag aldrig mer i hela livet ska anstränga mig. Nu blir det hyrfilm och Mamma Scan tills de flyttar hemifrån.

Missförstå mig inte. Jag älskar mina bortskämda skitungar. Men just nu känns det som att jag inte står ut med det här surandet. Var kommer det ifrån?! Över skitgrejer! Och om det nu är så att man som förälder försatt sig i den här sitsen, hur fan tar man sig ur? Min energi kommer inte räcka till att entusiasmera länge till. Sura ungar är det värsta jag vet. Det tyckte jag redan när jag själv var unge. Surande leder ungefär lika långt som bitterhet – överhuvudtaget ingenstans, mer än att det förpestar hela tillvaron för alla runtomkring. Egosim, det är vad det är.

Nyss ropade Rufus monotont från soffan “Mamma. Mamma. Mamma. Mamma, du måste komma. Du måste komma nu. Mamma. Mamma. Mamma. Kom!” Jag släpper det jag gör och går in för att ta emot ETT HÅRSTRÅ OCH EN SNORKRÅKA som han har i handen. “Här. Ta dom här”.

Gör jag det?

Ja. Jag gör det.

Och nu vill jag dra nåt gammalt över mig.

Köp Efter Morris här:

Prenumerera på nyhetsbrevet: