Plåster på såren

Ok. Jag fick lite av ett utbrott i gårdagens inlägg, jag erkänner det. Det är inte genomtänkt att skriva i affekt, men jag har inte kommit hela den vuxna vägen där. Det händer att jag gör sånt. Alltid roar det väl nån.

Hur som helst så fick jag nåt slags plåster på det där känslomässiga såret idag när jag kom till dagis. Rufus hade gjort ett helt gudomligt armband till mig. Kärlek i små plastbitar på ett gummiband. Och han förklarade vilka pärlor som var lava och vilka som var diamanter. Min älskade. Tåriga ögon.

Sen cyklade vi till skolan. Han på pakethållaren. Jag med andnöd och kramp i låren. När vi plockat upp Julian hade det börjat smådugga lite. Jag åkte hem lite snabbt och lämnade väskan för att frigöra utrymme för fredags*piiip*s-tillbehören i cykelkorgen innan vi drog till ICA. På väg dit började det regna. Ösa ner verkligen. Rufus hojtade på pakethållaren, Julian speedade på som en dåre och jag bara garvade. ”Skit i att det regnar, det är bara vatten. Det torkar. Vi byter om sen. Nu gör vi det här bara.” De små tappra ändå. Som står ut med sin labila morsa.

Väl hemma igen var vi kalla och dyblöta. Hoppade ur kläderna och fick på oss torra och kramades tills vi blev varma igen. Och nu har vi ätit lax med pressad potatis. Och lite godis. Jag är trött som ett as, men ändå glad känner jag.

Och en av pärlorna på mitt nya färgglada armband är ett avhugget hästhuvud.  Lyckos mig! (Det är faktiskt något jag alltid önskat mig, på riktigt. Jag har länge tänkt låta göra ett åt mig själv i silver när jag blir rik. Ett avhugget hästhuvud. Så symboliskt och makabert. Och filmiskt, naturligtvis…)

Och verkligen lyckos mig. Som har världens bästa och mest krävande ungar. Puss på er.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *