Man tänker på utflykt

Idag åkte jag och barnen in till stan.

Först turistade vi i Kaknästornet där vi betalade 40 kronor för att åka hiss. ”Antiklimax” tyckte Julian. Rufus var nöjd och jag hade hade värk i armarna efter att ha fått bära upp dem så att ögonen nådde över kanten. Och jag tänkte; herregud vad små vi är i världen! Och varför är det ingen mobiltäckning här, i nåt slags radiomast-mecka?

Sen gick vi till Tekniska Museet. Jag höll på att dö när jag såg att de tripplat priserna på grund av att de släpat dit massa rymdjunk all the way from NASA. Shit. Men vi stod ju där i entrén och jag kunde inte gärna vända. Jag blundade, drog kortet samt en lättnadens suck över att jag valt att ta med mig egna pannkakor och sylt i alla fall. Vi gick ut på bakgården där man fick äta medhavd mat och satte oss i ett partytält. Där satt redan en mamma med fyra kids och en farmor. De åt pannkakor. Det var omöjligt att inte lägga märke till dem. Mamman hade en ton till sina barn som om de var några slags lägerfångar. Under de tio minuter jag satt där hörde jag henne inte säga ett enda enda trevligt ord till någon av dem, inte ett enda sympatiskt ord och rösten var så kall att solen bokstavligen gick i moln. Jag tappade aptiten. Helt. Och jag tänkte; herregud vad hon mår dåligt.

Sen gick vi en sväng i NASA-uställningen och konstaterade att det inte fanns en enda kvinna i hela utställningen. Däremot en apa och en hund och Rufus började nästan gråta. ”Stackars apan…”. Och jag tänkte; lilla vän, you just aint seen nothing yet av mänsklig grymhet.

Sen såg vi en 4D-film och garvade på oss. Vi har lite samma humor på det sättet och det är bra. Och jag tänkte; hur mogen är jag? Egentligen?

Sen gick vi till museishoppen för att bränna veckopeng. Ungarna drog runt bland hyllorna och till slut hittade de varsin grej som de ville köpa. Fast Julian ville inte betala själv. ”Du får göra det, mamma…”. Jag stod inför en inre kris – curla eller inte? ”Nej. Vill du ha den måste du köpa den själv.” (låter som inget för många barn, men nu råkar jag veta att det är Julians värsta mardröm). Frustrerad och ledsen gick han och la tillbaka legokartongen han valt ut. ”Så du struntar hellre i att handla än att försöka överbrygga något du tycker är jobbigt?” Sur. Tvär. Besviken. ”Men jag vill inte göra det själv…”. ”Jag vet. Men då får du lämna legot. Jag tänker inte göra det åt dig. Det är du som vill ha det. Titta på henne i kassan där, ser hon farlig ut? Jag tycker hon ser jättesnäll ut. Vad tror du ska hända? De jobbar här för att hjälpa dig, älskling.”

Jag lämnde honom en stund när han cirkulerade runt legohyllen. Jag sneglade från andra sidan butiken och fick en klump i modershalsen när jag plötsligt såg honom gå fram och ta tillbaka sin legokartong. Jag såg sekunden när han bestämde sig för att vara modig. Jag fick titta bort för att inte börja storböla.

Han ville ha mig nära bakom sig i kön och han vände sig oroligt om och tittade på mig. Jag klappade hans kind. Du klarar det.

När han la upp sin hundralapp på disken gick det inte längre. Stolthetstårar. Och hans lättade leende. Ihop. Sen kramades vi och jag satte min näsa i hans nacke, under det där långa blonda, spikraka, håret. Och där borta kom ett doftminne från hans lilla mjuka huvud när han var nyfödd. Min unge.

”Bra gjort! Hur känns det? Är det inte skönt att ha klarat nåt som är sjukt jobbigt?”. Egentligen behövde jag inte höra svaret för jag tror jag såg honom sväva lite ovanför golvet just då. Och jag tänkte; jag vill aldrig vara utan honom (och så tänkte jag också; jag tror jag måste börja curla mindre…)

Sen åkte vi hem. På bussen åt de sitt lördagsgodis.

Och jag tänkte; det här var en riktigt bra dag.

8 reaktioner på ”Man tänker på utflykt

  1. Och nu lipar jag. Vilken kille! Fast Rigo är så mkt yngre så förstår jag precis den där sekunden du pratar om. Jag har sett den. När han tar ett djupt andetag, blundar och går fram till den skräckinjagande prydnadstomten han tidiga gråtit varje gång han sett men nu bestämt sig för att våga pussa. Små små steg framåt. Fortfarande med stängda ögon för att slippa se hur läskig den är, och så pussen. Och det lättade andetaget efteråt.
    Mammahjärtat brister u sådana sekunder. De beskrev det så perfekt. Kram!

    • Och nu lipar JAG för att du fattar hur jag menar. Lilla stora Rigo! Modet och utmaningarna följer med åldern. Även för oss vuxna?

      Ja. Herregud. Jag har faktiskt inte haft en så känslomässig reaktion på länge. Han har varit som en kvittrande fågel hela kvällen och nu dansar han till Rysslands bidrag i Melodifestivalen. Jag blir tårögd hela tiden när jag tänker på honom där med legokartongen. Fan vad man älskar dem.

  2. Oj oj oj…blir alldeles tårögd!
    Jösses du skriver så underbart människa! Såg allt precis framför mig, modiga Julian, heja!
    KRAM

    • Vad fin du är som säger så. Jag har tänkt på den där kvarten i butiken ända sen i lördags. Han har säkert redan glömt den. Men för mig sitter det minnet fast för alltid. Man blir kanske lite larvig när man får barn.

      Kram! Saknar dig!

  3. Blött öga. En regnig kväll. Vackert, vackert det du skriver. Som alltid.

    Hinner med dig alldeles för sällan just nu för tiden. J sussar i sin säng, själv har jag fått ett glas rött vin, några chokladbitar och surftid i soffan. Nice! Dags för mig att sussa också. Sov gott, ses på andra sidan natten.

    • Fint du skriver själv, Pi. Ett glas rött i regnet, det är sånt som ger den där rofylldheten man behöver. Och sovande barn. Den friden. Den pausen. Så välbehövlig.

      Och det bara råkar vara så att jag blir helt varm när jag ser hennes första bokstav. J.

      Connection.

  4. Ja, jag fick ju också tårar i i ögonen. Känner verkligen igen mig själv i Julian, så jag fick lite ont i magen också, men det gick snabbt över. Vilken kille <3

    • Det kanske är därför jag fick det som ett slag i magen – hans mod. Jag känner igen mig så inihelvete och jag förstod så väl vad som krävdes för beslutet. Lilla.

      Sen att han inte lekt ett skit med legot sen han fick hem det… Det kan vi väl skita i va?

      Kram!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *