Vem bryr sig om julafton?

Imorgon åker vi till skärgårdsön för att fira midsommar, as usual. ”Vi” är i år mamma, pappa och min syster med sin fina familj. Inget M. Inga söner.

Jag har inte varit där helt själv sen Julian föddes 2003 och vet inte alls hur man gör sånt här. Det här känns tyngre än någonsin julafton kändes.

Fågelö är liksom barn. Det ska vara barn. Som springer omkring. Med skitiga fötter, godisätande, fotbollsspelande, håvande, jolleåkande. Det ska vara så. De ska kryssa mellan pratande föräldrar som står med Hof i handen och grillar nåt. Man ska kasta vattenballonger, gå till lianen, punchdammen, örnboet, lägga nät, plocka blommor, drinka på bryggan, knäppa på flytvästar, knäppa av flytvästar och knäppa på dem fem minuter senare. Det ska vara små hår som doftar sommar. Små ansikten som snusar under svala täcken. Myggbett. Sovmorgnar. Stövlar och dass. Och den tidlösa synen av blixtsnabba brunbrända ben som kutar ner till båthuset.

Vad ska det annars vara? HUR ska det annars vara?

Jag kan inte det här.

Jag vrider och vänder mig i soffan här. Snyter mig och är rastlös. Tittar på barnen som sover och det bränns. Överallt. Jag har packat och den blå IKEA-kassen är inte ens halvfull. Det känns tomt och fel. Var är alla prylarna? Hjärnan går på högvarv, så van att tänka hundra packningstankar. Inte bara underkläder, laddare, klänning och ett par jeans.

För nåt år sen hade jag pratat om att återerövra platser. Jag hade haft en massa styrka, i krisens bakvatten. Varit odödlig. Varit äventyr.

Det är inte så längre. Jag är inte rustad längre. Jag vill inte erövra nåt, jag vill bara ha mina barn hos mig på Fågelö.

Jag bara avskyr.

Jag vill att de ska bli höst. Jag hatar sommaren, det finns inget njutbart med den. Allt som är kvar är logistik. Pusslande med veckor och helger och ledigheter, barn och inte barn. Jag är så sinnessjuk less på att kolla min kalender, prata veckor och se att inget funkar. Att det inte går att få ihop det. Faktiskt. Det går inte.

Jag får inte ihop det. Det blir ingen ordning.

Och jag saknar dem innan de ens lämnat mig.

Satan.

Ett sånt liv.

3 reaktioner på ”Vem bryr sig om julafton?

  1. Ååå men söta kära rara du. Helvetes jävla piss-sommar. Vad kan man säga. Var lite arg och full då. Det kanske kan kanalisera någon ny app. Typ.

  2. Särskilt den här jävla midsommaren. Jag orkar inte heller med den. Vill bara skita i allt och gömma mig under en filt. Och det finns inget alternativ som skulle vara riktigt bra, för hur man än gör så är det någon eller något viktigt som saknas. Piss piss piss. Längtar till på lördag.

  3. Jag längtar efter er! Massa, massa! Tack för sympatier och förståelse. Jag bryter ihop lite då och då, men är i tryggt förvar hos mamma. Hon är på mitt lag. Resten av familjen är backar och kramar mig lite nu och då. Syrrans underbara ungar får mig också att byta lite fokus. Glad midsommar hörrni. Trots allt. Det blir ju inte bättre för att man surar.

    Snart ses vi! Tack o lov! Kram och puss.

    Som fan.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *