Lugnet och oron

Har precis handtvättat och hängt små kallingar på tork i trädgården. Satt en stund i bersån och tog ett glas vin. Men en bok. Barnen såg film, åt godis på en onsdag och kliade på sina myggbett.

Det är svårt att fånga allt som känns just nu, i vettiga ord. Sitter uppträngd i köksfönstret för att få mottagning och tänker tillbaka på några dagar med fantastiskt sällskap och viktiga samtal. Många skratt, mitt i alla tunga och livsavgörande beslut. Det som behövs. Pauserna från det som är verkligheten.

För det här är inte verkligheten. Det är lite för bra för det.

Så det är ett lugn. Och en oro. Att ha alla vänner här, är det bästa. Utan dem – inget. Därför är det så ironiskt att det underbara kaoset med ungar och polare också skapar det motsatta – min egen påtagliga ensamhet. För när alla säger sov gott och går och lägger sig tillsammans, så går jag och lägger mig ensam. Och fast jag vet att jag inte är det, så blir det en avgrund att kliva över när jag ska krypa ner på min sida av sängen varje natt.

Avståndet. Hörrni. Det där jävla avståndet. Mellan vagn och plattform. Mellan rymden och jorden. Mellan en och två. Mellan stan och landet. Mellan gott och ont.

Mellan M och mig.

Men mellan mig och kidsen blir avståndet mindre för varje dag som går i det här livet. Och jag börjar redan frukta söndag, när de ska till sin pappa.

Men jag är asbra på att bita ihop. Jag har blivit det.

På gott och på ont.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *