Man somnar, man drömmer, man vaknar. Med ett ryck. Man sätter sig upp, tittar sig omkring och upptäcker att man befnner sig i sitt eget Årsta-kök med en obehaglig tryckande känsla i bröstet. Man lägger sig tillsammans med barnen i deras våningsäng och bläddrar i böcker och hör tiden löpa ut.

Sen ringer det på dörren. Tiden är ute och det känns som ett odjur flyttat in.

De är borta, efter två veckor. Tomheten är så kompakt att man måste slå sig fram genom den. Det är trögt att öppna dörrar och skåp. Det är trögt att röra sig.

Det står stilla av total meningslöshet.

Jag har stängt dörren in till barnens rum. Jag stängde in odjuret där.

Hoppas att det funkar.

Ikväll är jag för svag att fajtas tillbaka om det sliter sig.

Köp Efter Morris här:

Prenumerera på nyhetsbrevet: