De olika tiderna

Det finns årstider.

Och sen finns det andra tider. Sommartider. Semestertider. Lediga tider.

Till exempel tiden som inträffar klockan fyra på morgonen. När man vaknar av solljuset och ligger en stund och tittar ut genom fönstret och hör vinden som blåser in i viken nere vid bryggan. Stunden när man flyttar undan en myggbiten arm som ligger på adamsäpplet och skapar en känsla av syrebrist. Stunden då man lägger sig på sidan och tittar in i en blond liten frisyr som luktar saltvatten och sömn. Stunden när jag vill väcka och förklara hur gränslös och avgrundsdjup min kärlek till dem är (samma kärlek som vill att de ska få fortsätta sova precis så länge de vill).

Somnar om.

Sen finns det tiden när man inte står ut mer. När ordet ”mamma” är det värsta tänkbara. När man bara vill ta första bästa roddbåt och försvinna i horisonten. Tiden när man undrar om tjatet och kraven någonsin kommer att upphöra. Minuterna där man känner att det inte ens skulle räcka till att dela sig själv i två. Fyra. Åtta. När tålamodet bokstavligt talat är slut. När det kliar inne i själen av panik. När man inte har några ord kvar. När man inte vet vad man ska säga eller svara och inte kan vända sig om och säga ”Hjälp mig!”. För det finns ingen där.

De ensamma stunderna.

Och det är som att de tiderna existerar parallellt. Det första tillståndet passerar så fort och det andra maler så långsamt.

I kontrasten står allt stilla.

Nu har de flyttat iväg igen, efter en vecka i skärgården. Och det vrider sig. Så utmattad. Så fridfullt tjatlöst och så obehagligt tyst.

Jag behöver den här pausen, mer än nånsin. Det är fakta.

Men det är också fakta att jag känner den lilla handen i min när vi går i skogen och letar svamp. Jag hör det eviga pratandet. Den lilla rösten som hittar sniglar och gräshoppor och tittar på dem som om de vore underverk. Och som får mig att titta likadant och se på samma sätt. Jag känner vattenstänken på benen när jag ser Julian hoppa från bryggan. Modiga lilla som vågade för första gången. Jag kan inte få bort bilden av honom, ilindad i sin handduk, gnagande på ett mariekex. Leendet. ”Jag vågade mamma”.

Jag vet att jag tjatar och jag ska försöka göra det här till sista inlägget av det här slaget.

Men det smärtar så vansinnigt.

Och jag kommer aldrig sluta fascineras av tidens förmåga att driva oss till vansinne. Gå fort, gå långsamt. Stanna. Ta rygg på ljuset och susa iväg som om det gällde livet.

Det kanske är precis det som det gör. Gäller livet.

Tiden. Är. Livet.

What do I know?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *