Jag kör inte så mycket känslomässig curling med mina barn. Den praktiska, däremot… jag har sopat så sjukt mycket nu att köksgolvet är snorhalt där jag har kvastat fram och brett mackor, hämtat mjölk och vikt upp byxben.

Till slut halkade vi allihopa omkull i en liten hög och det var då – då när jag låg där och stirrade upp i taket och undrade hur välpolerat grannens köksgolv där ovanför är – som jag bestämde mig. Nu får det fan vara nog. Anledningen till att vi for omkull var att jag bad min snart nioårige son att ställa tallriken i diskmaskinen och fick svaret “Hur gör man då?”.

Jag funderade ett dygn och presenterade dagen efter ett nytt upplägg. Som ska testas och utvärderas, naturligtvis, men nu har vi kört den ett par dagar och det bådar gott.

Två dagar av sju möjliga – en var – ska varje unge hjälpa till att planera middag, laga den, duka och duka av. Och nu är det hardcore. Jag viker inte en tum, som jag normalt ALLTID gör.

Igår började Rufus. Vi lagade lasagne. Vi stekte, öppnade tomatburkar, hällde ostsås på plattor. Nu är det svårt att beskriva det här utan att det låter äckelpräktigt – men det var en av de bästa kvällarna sen vi flyttade in här, vi tre. Sen åt de. De ÅT all mat. Som galningar.

Ikväll var det Julians tur. Han valde hamburgare och vi stekte dem, vände dem, skar tomat och pratade om hur man gör. Han lärde sig hur kött ser ut när det är klart, hur man hittar rätt temperatur på spisen och att man kan bränna sig på ugnen. Men har var glad. (Svåraste utmaningen var att hålla lillebrorsan på avstånd, vi ställde honom vid köksbordet med en ost och en hyvel och lät naturen ha sin gång…).

Sen plockade han in i diskmaskinen.

Två dagar av sju.

Så får det bli.

Och jag hoppas att köksgolvet snart slutar skina så inihelvete.

Köp Efter Morris här:
Prenumerera på nyhetsbrevet: