Mitt liv – som den där tovan i nacken

Jo, det går bra nu. Framåt i en hastighet svår att påverka. Fast det är roligare än vad som går att beskriva. Snabbt, kickar som avlöser varandra, trötthet och nervositet i en skönt blandad drink. Cava och Hof med ett stänk av årgångswhiskey.

Eller som den där tovan man får i nacken när man börjar använda halsduk och vinterjacka. Den syns inte så värst, men om man försöker dra handen genom underhåret så ba… stopp. Och man börjar frenetiskt lösa upp knuten. Riva och dra (för man har ju ingen borste bara sådär) så att det lossnar stora tussar. Men man vill liksom inte gå runt med den där tovan, även om den inte syns.

Men. Dock. Tovan är i alla fall ett bevis på att man är i rörelse. Man har klätt på sig, man har gått ut i kylan och är på väg. Bara det är ju nåt bara det. Men tovan har också nåt nervöst över sig. Något frustrerande och pirrigt.

Min mentala (och fysiska) tova är dubbelt så stor den här veckan, sen jag fick veta att jag kommer få en kvarts telefonintervju med John Cleese.

Vad frågar man Gud? På engelska?

2 reaktioner på ”Mitt liv – som den där tovan i nacken

  1. Cleese må vara gud någonstans men det är du som är gudinna i liknelsevärlden. Du och Klo sitter där sida vid sida på molnet och bara spottar ur er metaforer. Och alla bara hajar vad det är ni vill säga. Stort.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *