Mindfuckness

Jo. Visst önskar jag att jag var mer ”här och nu” många gånger. Jag är värdelös på det. Och jag vet att det är något som verkligen är värt att eftersträva. För när det händer, på ett sätt som passar mig, är det ju lite av ett nirvana på jorden.

Idag befann jag mig i nirvanas raka motsats tror jag. Vad det nu kan vara. Men det ligger i närheten av Gullmarsplan i alla fall.

Efter en lång dag på Inspirationsdagen (med uteblivet Cleese-möte) hetsade jag till skolan och dagis. Och nu kommer jag att beklaga mig. Så hoppa över om ni inte orkar ta skit. Jag hade ont i exakt hela kroppen. Axlarna värkte ända upp i huvudet, ryggslutet skrek ”du är inte 25 längre din jävla idiot!” och lårmuskulaturen… ska den verkligen slå knut på sig själv vid varje taget steg?

För säkerhets skull blåste det och var svinkallt och med tanke på veckans framfart så hade jag inte köpt middag. De som inte har småbarn förstår kanske inte fullt ut – men att inte ha ens ha tänkt tanken ”middag” klockan 17.00 en fredag i november… don’t go there bara. You just don’t.

När vi stretade från dagis i mörkret var jag glad att Rufus hade med sig sin ständiga följeslagerska – ficklampan. Men inte ens när den lilla ljuskäglan föll på ett råddjur bara ett par meter bort från oss på stigen i skogen… inte ens då kunde jag uppskatta världen såsom den är skapad. Inte idag.

Och jag ville bara ha allt gjort. Fuck mindfulness. Jag höll bokstavligen på att börja gråta när jag tänkte på den långa vägen till ICA som vi bara precis påbörjat, hur vi skulle bli tvungna att trycka oss längst in i affären till mjölken, slussa mellan alla fredagsglada jävlar, stå och bråka om vilka chips vi ska ha, dra fula chokladkalendrar ur ungarnas händer och bara förklara ATT NI SKA SÄKERT FÅ MEN IDAG KAN JAG INTE TA STÄLLNING TILL NÅT – JAG VILL  HEM!

Då. Just där och då känns fenomenet ”Mindfulness” som den största jävla bluffen uppfunnen i västvärlden. Det finns ingenting – i n g e n t i n g – i den situationen som gör att jag vill vara i den. Och då är den enda räddningen att göra det som är mindfulness raka motsats – snabbspola. Jag är egentligen inte här. Jag har aldrig varit här. Jag är redan där framme… tio år eller tio minuter, who gives a shit. Jag är bara överallt, utom just här och nu.

Jag vill inte vara här och nu – jag vill vara där och då. Jag vill att kycklingen redan ska vara klar och kanske redan uppäten. Jag vill att disken ska vara undanplockad. Jag går så långt som att säga att jag till och med skulle vilja att barnen redan sov. Eller åtminstone ha lagt sig…

En av två sover faktiskt. Den andra läser Kalle Anka. Den tredje, ”vuxna”, sitter i soffan med ett glas vitt och försöker vara här och nu.

Det går lite bättre nu. Men en viss procent av mig vill gärna att morgondagens handling också ska vara avklarad. Och jobbet jag bara måste göra i helgen redan ska vara gjort. Och räkningarna skulle också gärna få vara betalda.

På nåt magiskt vis…

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *