På tio poäng – vart fan är jag på väg?

Näe. Egentligen vet jag mycket väl vart jag är på väg, men jag inspirerades så av fredagsyran som råder här på Tämnarvägen. Det är klackarna i taket och På Spåret på teven. En sliten morsa i fåtöljen. En rastlös gnällig femåring överallt. Och en pre-tonåring framför datorn.

Ett härligt och glatt gäng – saknas bara oömma kläder och en teambuildningaktivitet så är vi hemma. Laserdome, någon?

Veckan har bjudit på både 40-gradig barnfeber, öronsmärtor, vuxenförkylning, nackspärr, snöslask och pms – en kombination få vettiga skulle tacka ja till frivilligt. Nu har man inte alltid valfriheten, vad Borgarna än säger. Vissa saker i livet händer bara. Och då får man bara acceptera, svälja och nicka tills man får grav whiplash.

Men numera – jag grejar det rätt bra. Jag har slutat stressa upp mig och det är ett medvetet val. Nuförtiden vet jag vad jag är kapabel till. Förut hade jag ingen aning, jag bara förutsatte att jag förmodligen sög på det mesta när det gällde barn, sjukdomar och vuxenprylar. Men sen jag blev ensam med dem så har jag varit tvungen att bygga upp min säkerhet och stoppa undan det andra. Jag kan inte säga att jag var kaxig när jag häromnatten stod i balkongdörren med en naken okontaktbar unge i famnen och grät av oro för att febern steg och jag inte hade numret till Sjukvårdsupplysningen i huvudet.

De stunderna hatar jag mitt ensamstående liv. Då känns det som att alla mina 39 år väger kanske ett ton var och jag ska bära dem alla i samma famn där femåringen ligger och tittar på mig med feberblanka ögon.

Det är då man måste påminna sig om varför man står där. Vilken del i det jag själv spelat eller vilka delar jag aldrig har kunnat påverka – det är skit sak samma. Det är här jag står nu. Med det dyraste jag har i famnen. Som i en jävla Michael Wiehe-låt.

Och egentligen är jag lyckligare än någonsin. Egentligen är det så. Egentligen vet jag precis varför jag står där och vart jag är på väg.

Så jag skulle egentligen vilja ha tio poäng, bara av den enkla anledningen att jag faktiskt vet vart jag är på väg.

Please.

6 reaktioner på ”På tio poäng – vart fan är jag på väg?

  1. Du är min hjälte och min ”sätta allt i perspektiv”-människa. När det är dags att summera år 2011, kommer din lista vara kalaslång och makalöst stärkande. Carpe fuckin’ diem. Puss!

    • Puss fina människa! Hjälte tror jag att det blir svårt att leva upp till. Och jag ska egentligen inte klaga så jävligt. Jag har det bra. Men vissa dagar… ja… du vet… Livet kommer så nära liksom.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *