Tomtebloss vs korvgrillningsglöd

Jag har haft anledning att tänka över mitt humör de senaste dagarna. Hur min ilska fungerar. Det kan ju tyckas lite ”Tja blixten!”, men mönstret… för att se det… det behövs tid.

Jag har märkt att den kommer hastigt och skapas i min egen hjärna, utifrån min egen verklighet. Och när den kommer är den okontrollerbar och fullkomligt ologisk. Jag är inte kapabel att väga in andras känslor eller syn på situationen. Analfabet där. Det kan jag göra först efteråt. Så dags…

Men hur funkar det sen? Jag får utlopp – ett mail, ett gräl, ett skrik, ett utbrott. Men sen?

Jo. Den försvinner. Helt. Det tar i genomsnitt max någon minut. Fjantig liknelse, men den ÄR verkligen som ett tomtebloss. När det bara är den där obrukbara svarta skamfyllda meningslösa korven kvar så kommer jag inte ens ihåg hur den tändes. Vad var det som var så otroligt fantastiskt triggande?

Så – bra eller anus? Jag exploderar visserligen, men verkar å andra sidan fullständigt inkapabel till att vara långsint. Det glöder aldrig. Det pyr aldrig. Det kommer, det närvarar starkt som fan, det försvinner.

Och så tänker jag, är det här mänskligt i största allmänhet eller blir människor generellt inte lika förbannade som jag blir titt som tätt? Hur blir folk inuti när de blir arga? Hur funkar ilskans mekanismer, så att säga? För det måste ju påverka alla former av relationer – hur man blir arga ihop?

Hur som helst. Jag är usel och har en hel del att jobba på. For sure.

Och ändå. Hellre tomtebloss än korvgrillningsglöd. Eller är det bara mitt enkla sätt att försvara en rutten egenskap? Det verkar i alla fall vara så att jag behöver de där tillfälliga raserierna för att komma ner på noll igen. My lord. Vilken jobbig person jag är för alla i min omgivning. (Detta är en insikt, ingen håvning efter sympatier – sånt sysslar jag inte med längre).

När jag blir rik blir det terapi igen. Så här kan man inte leva. Eller för den skull dö.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *