Natten och morgonen och det där emellan

Jag jobbade i natt. Det är fullmåne på fredag, det är därför det går. Jag skriver som allra bäst dagarna före fullmåne. Borde lägga alla mina intervjuer de dagarna. Det är – på riktigt – som att texten skriver sig själv. Det ploppar ut formuleringar som jag själv inte ens tänker fram. De kommer ur fingrarna. Vetefan hur det går till.

Så. För att klara dagen åkte jag till gymmet direkt efter skolavlämning. Min första lämning sen de båda börjat på samma plugg.

– Snart kan jag ta nyckeln och så kan jag och Rufus gå hem själva, sa Julian. Spontant.

Jag jublade lite inombords. Tänk vilken fantastisk lycka att befrias från den vardagliga hämtpaniken efter cirka åtta år. Inte varje gång, men då och då. Möjligheten finns. Som att någon öppnat ett vackert fönster och släppt in den klara höstluften.

Sen satte jag mig på bussen och från fönstret såg jag en pappa stå och vakta sitt barn som agerade trafikpolis. Han såg stolt ut. Men jag insåg snart att han säkert stod där för att han inte vågade lämna sitt barn med ansvaret. Inte riktigt än.

Då insåg jag plötsligt att mitt föräldraskap har gått in i en helt ny fas. Det handlar inte längre om att hålla i. Det handlar om att släppa. Det handlar allt mindre om att ta ansvar, alltmer om att ge bort det. I lagom doser och med lagom tyngd. Det handlar om att portionera ut små små vuxenlivsbitar, lagom lättsmälta för att motverka kvävning.

En nyckel. En ensam timme hemma. En egenhändigt lagad middag. En egen koll på gympaklädernas renlighetsnivå… En egen cykeltur. Bussfärd. Egen tid som jag inte har med att göra.

Så det är nu det börjar krävas mod. Släppa, en liten bit i taget, fast man inte vill. Hålla för hårt tror jag inte på. Då blir det som när man sprätter iväg ett hårt spänt gummiband – drar iväg fort som fan och väldigt svårt att hitta.

Jag önskar mig bara en enda enda sak av mina ungar på födelsedagen – frukost på sängen. Och om jag får det… om de gör det… Jag tänker äta det rostade brödet med andakt. Och dricka kaffet med vördnad.

För att de gjorde det för min skull.

Och för att jag hade modet att inte stoppa dem.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *