Vem fan flyttar målsnöret hela tiden?

Jag är lyrisk över vårt nya tvåveckorsupplägg med barnen. Man kommer in i rutiner, hinner varva ner tillsammans, minskar antalet uppbrott. Och framförallt kan man säga ”Det kan vi göra nästa helg!”. Tidigare fanns ingen ”nästa helg”.

Det ger mig ro i den inre kärnan av själen.

Den yttre – den mer ytliga själsbiten – är lite gnällig under vecka två. Det är jävligt slitigt att dra hela vardagslasset, dygnet runt, i 14 dagar. Jag orkar snart inte laga en enda middag till eller hänga en tvätt till. Alltså på riktigt. Jag bara kommer INTE göra det. Plocka in, plocka ur, plocka fram, plocka bort, torka av, lägga i, hänga upp, vika ihop och sen börjar det om. Och om. Och om.

Det finns ingen avlösning. Man blir en maskin. Jag försöker tänka ”det här är livet som pågår” hela tiden, men det är så omöjligt. Man vill bara bli färdig. Det finns inget ”färdig”. Jag är inte dum i huvudet. Men jag tänker ändå att det kanske någon gång blir lite mer färdigt än det är nu i alla fall.

Som veckan nu. Jag ska bara klara av utvecklingssamtalet. Sen måste jag bara storhandla till klassfesten som jag är medarrangör till. Och gå på systemet. Och städa toaletten. Jag måste bara gå med återvinningen och ordna några sexårskalas. Och när jag bara hängt den här tvätten så ska jag bara skriva den där texten och skicka de där mailen.

Men sen… nästa vecka… då är det över… Då ska jag bara ringa det där samtalet. Och ha det där mötet. Och sen fyller sexåringen år på riktigt… så jag måste bara slå in de där paketen och äta den där middagen och fixa det där fixet till 40-årsfesten i januari. (Visst fan! Måste återkomma till ljudkillen om offerten…).

Det tar aldrig någonsin slut. Aldrig.

Och visst jag hajar att man heller inte vill det. Om det tog slut så kan man ju i princip lägga av. Men jag undrar vad det betyder – att man känslomässigt befinner sig där Bolt är på slow motion-bilderna – några meter innan mållinjen. Konstant är man där.

Men man kommer tamigfan aldrig fram. En Hof i soffan en fredagskväll när ungarna somnat är så nära man kommer.

Tills tvättmaskinen piper och det är dags att hänga tvätten innan man däckar. För sen är det frukost och ”vill du fil eller mjölk?” eller ”leverpastej eller ost?”.

För det tar aldrig slut.

En reaktion på ”Vem fan flyttar målsnöret hela tiden?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *