Att inte märkas

Just nu. Jag håller mig i bakgrunden. I bakgrunden av allt. Tittar på. Och gömmer mig. Duckar lite. Det är som att jag fått ett lager gladpack runt mig, som hindrar nya tankar från att komma in och samtidigt tvingar mig in i gammalt.

Många minnen som bubblar. Kroppsminnen. Dofter som tar mig tillbaka, löv som faller precis som då. Vågor av självförakt, rädsla, panik. Oduglig. Är liksom över. En för mycket.

Det gör ont utanpå huden. Nån sorts längtan. Inte möjlig att definiera, omöjlig att formulera. Men den skriker i mina öron. Som hårda skall.

Men det märks inte. För så får det bli.

Det interna kaoset, den externa okoncentrationen.

Så växlar jag däremellan.

Tills det går över.

4 reaktioner på ”Att inte märkas

  1. Åh, frida! Fan vad jag känner igen mig!!! Har gråtit hela dagen, så kom jag att tänka på din blogg. Så skriver du precis så som jag känner. Tar sorgen slut någon jävla gång?? Fuck it. Stor kram på dig, neighbour to be ; )

    • <3

      Jag undrar om sorgen tar slut… Kanske den inte ska det? Men den kan tillfälligt gå över och bli något annat. Nästa gång den kommer tillbaka är den förändrad och kanske har krympt lite, blivit mindre stickig, inte lika intensiv. I alla fall slutar man aldrig hoppas på det. Kram granne!

  2. Att läsa dina texter är som att lysna på sin favorit artisten.
    Man lyssnar och lyssnar om och om igen och upptäcker nya nyanser, och man längtar hela tiden på nästa platan.
    Tack!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *