När man har gjort saker

Idag fick jag visa leg på systemet. Jag är 41 numera. Kassören flinade naturligtvis en smula när han lämnade tillbaka det. Han hade nog inte flinat så där intensivt om han vetat hur nära han var en ganska energifylld högersving.

För så jävla roligt är det inte. Det är inte direkt humor att lägga den ena dagen efter den andra bakom sig. Halvkul att några grå charmiga hårstrån utvecklats och fullkomligt tagit över. Visserligen bara tagit över det som tidigare var ”mörkblond” som det heter i passet. Va fan är MÖRKblond? Det måste väl ändå vara en motsägelse i sig själv?  Något som någon hittat på istället för att våga säga det rakt ut – tråkhårig.

Anyways. Tråkhårig överst då. Sen alltmer skrynklig på resten. Men det här skulle inte handla om ytan.

Det här skulle handla om tiden.

För på samma sätt som jag långsamt kan se nya yttre tecken för varje år som går, så är ändå det mest märkliga det faktum att man gjort saker. Det börjar bli synligt och påtagligt att man tagit sig framåt. Ledtråd – man har massa saker bakom som man gjort.

Tonåringarna som tjuvröker bakom skolan. Det unga paret på bussen som är galna i varandra. Hon som är på smällen första gången och går runt och undrar varför inte alla ser att hon bär omkring på ett mirakel. Hon med liggvagnen och alltför mycket tid att slå ihjäl. Hon som aldrig får sova och hon som undrar om hon någonsin ska känna sig vuxen.

Och hon den där som plötsligt får anledning att stanna upp och vända på en femöring i blixthalkan. Så drastiskt. Hon som har något annat i blicken när hon tittar ut över Skanstullsbron i dimma, sol, regn, mörker och gryning. Något annat som verkar permanent och som inte försvinner, hur mycket vatten som än passerar under den där jävla bron.

Alla de har jag varit. Och alla de har varit i mig.

Den jag upptäckt att jag INTE är, det är hon som är bitter och ger råd baserade på sina egna sopiga felval och pågångna nitar. Jag är inte hon som tror att det aldrig kommer att hålla, att det inte kommer att gå, att det är lönlöst, att det är dags att ge upp.

Jag är hon som konstant tror på alla andras förmågor att göra rätt där jag gick fel. Jag är hon som blir lika naivt chockad varje gång jag hör att någon annan mår som jag en gång gjorde.

Naiv och skrynklig på samma gång. Klädsamt? Patetiskt? Jag vet faktiskt inte.

Det kanske inte är viktigt. Och det är ändå inte så jävla lätt att göra något åt det. Vet inte ens om jag vill. Jag är 41. Får man lugna ner sig på en del fronter och bara… kanske… vara?

Dessutom har jag så sjukt mycket annat att ta tag i så jag hinner inte med just den där grejen. Den får vara.

Jag ska till exempel få hit sköna människor på middag i morgon. Det får vara prio på det.

Prio på det.

Inte mycket att tveka på.

2 reaktioner på ”När man har gjort saker

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *