Jag är här – men var är Steven?

Precis hemkommen från en timme med min PT. Har tagit en dusch och fått en nyttig, men ändå god (och ekologisk), smoothie av min butler Steven (som också tvättat och vikt alla mina kläder och såpskurat alla golv idag). Ligger på soffan i en exklusiv, men ändå snygg och väldigt ekologisk, kreation som jag köpte i lördags i London. Jag var där (ekologiskt) och shoppade lite, träffade lite framgångsrika (men ändå ödmjuka) jobbkontakter och gick på senaste konstutställningarna och krogarna. Det var ett infall jag fick bara. Nu ligger jag på soffan och läser lite Simone de Beauvoir, förstår allting och tänker stora tankar som kommer att förändra världen till det bättre. Vid min sida har jag ett vackert block (ekologiskt) och då och då noterar jag. Lägger på minnet (som fungerar alldeles utmärkt) och utvecklas.

Jag har också en liten lista där jag planerar upp helgen – gör en lista på ekologiska inköp som jag sen skickar med Steven. Jag ska ha en liten fyrarätters i mitt lantliga kök. Rustika möbler, noga utvalda. Slarvigt ihopslängda, men ändå perfekta, buketter av vårblommor. Kanske en duk. Jag får se. Jag är ju inte så ”dukig” av mig.

Plötsligt går brandalarmet!

Nej. Det var tvättmaskinslarmet… den är klar. Och ska tydligen hängas upp för att bli torr och inte ruttna. Och var fan är Steven nu då?

Okej. Det finns ingen PT. Det finns bara en desperat ensamstående morsa som tvingar sig till gymmet, hänger över cykelstyret och tittar på klockan konstant. Det finns ingen smoothie. Det finns en macka gjord på ett överblivet ägg från i morse. Jag sitter på soffan! Den är på riktigt. I skitiga jeans och en noppig hoodie, förmodligen sydd av små barn i Indien. Jag har ”Det andra könet” liggande vid sängen men blir trött bara jag slår upp den. Och alla filmböcker jag entusiastiskt plockade upp från källaren för en månad sen, ligger i enorma högar – orörda. Som ett hån från en tid som vinkar från något slags avlägset rosa skimmer där jag bara ser hur fantastiskt det var att plugga. Allt händer medan jag sitter här och typ Outvecklas. Jag går bakåt?

Det är så dammigt att man skulle kunna göra roliga experiment för Vetenskapens värld här inne. ”Hitta kvalstret”. Och ba ”Där! Och där! Och där! Och överallt!”. Jag är utfattig och i morgon ska jag besiktiga bilen en andra gång. Jag har inget minne, glömmer allt jag läser och chansar för det mesta. Jag sover, men blir aldrig pigg. Och jag bråkade med barnen som en galning i morse – på en lämningsmåndag. Usel på så många nivåer.

Och jag ska inte ha nån lantköksmiddag i helgen.

Det jag däremot SKA göra är att åka ner till torpet och klippa mitt äppelträd (om jag har råd att tanka bilen)… och den känslan… att ha ett äppelträd att klippa…

Den slår det mesta.

Det ska nog ordna upp sig det här. På sikt.

Det brukar göra det.

– Steven! Kan du komma med proteindrink, tack? Eller förresten – make that en kall Hof…

3 reaktioner på ”Jag är här – men var är Steven?

  1. Ping: Bloggkompisar | En blogg om allt möjligt

  2. Hahahaha, kära Frida du är bäst. Och som sagt, lyllos dig som har ett äppelträd.
    Själv har jag det ekologiska, jag gör listor över listor, jag dricker litervis med smoothies, har en Steven som heter Torbjörn och jag älskar fyrarätters på duk (som jag älskar att först stryka slät). Och jag har två katter. Men mina barn har flyttat hemifrån och ringer aldrig, mina styvdöttrar önskar mig någon annanstans och jag har inget äppelträd.
    Får jag följa med till ditt? Jag kan klippa lite på kanten bara.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *